tisdag 22 mars 2011

Frustration som gnager...

Frustrationen kommer och går...
Att sitta här hemma och tänka känns ångestfyllt och deprimerande.
Men jag vill inte gräva ner mig men det är svårt utan stöd...
Varje dag önskar jag att kroppen och mitt huvud var normalt, att slippa plågas dag ut och dag in.
Att andra skulle förstå hur det är att vara fången långt därinne, känna vilja och hopp utan att få ut det.
Att slippa känna sig dum och blåst...slippa få ett stort kaos i huvudet av varje konversation med folk...att kunna tänka och komma ihåg ord och slippa konstiga meningar som sipprar ur munnen...orka lyssna på alla ljud runt omkring...orka göra vardagliga saker utan att straffas av det...ta hand om min dotter,göra saker med henne och orka lyssna på allt hon har att säga...kunna sova och känna sig utvilad...
Det är saker som är första steget till ett normalt liv.
Sen att få återgå till arbete,vara mer social och ha fritidsaktiviteter är bara en bonus för mig just nu.

Allt har en mening... och jag känner mig dum som mår dåligt av detta när det finns människor som verkligen har det svårt.
Men skulle vilja skaka om folk och säga till dem att verkligen lyssna på sig själva,sin hälsa . Samhället förstör oss i strävan efter att bli perfekta och av att klara allt.

Hoppas att läkare osv får tillräckligt med information om utmattningssyndrom och kroniska trötthets syndrom så man slipper kämpa och lida i onödan.
Att inte bli betrodd är det jobbigaste av allt.
Få kämpa och förklara fast man inte har ork tar knäcken på en.
Men har nu gått i 3 år sen jag klappade ihop första gången och försökt få samt hitta hjälp, men utan resultat.
Jag letar och provar febrilt efter något som kan hjälpa...hittat små guldkorn men det tar tid...

Och frustrationen gör sig påmind åter igen...



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar