onsdag 23 mars 2011

Saknaden...

Mycket tankar som virvlar runt inom mig.
Saknaden av människor som man känner att man verkligen kan prata med om allt.
Min älskling är en sådan...har aldrig kunnat gjort det med någon förut och det känns otroligt skönt.
Han bryr sig inte om det är märkliga saker som jag har i huvudet,man behöver inte känna sig dum.. även om jag gör det många gånger...
Men saknar att ha vänner som man kan ringa till när som helst och få ur sig saker som trycker inom en.
Det känns som jag stör,belastar dem med skitsaker och som att jag är en väldigt tråkig person. Vem behöver en sån i sitt liv?!

När jag fick min dotter för en herrans massa år sedan så "förlorade" jag en del vänner.
De festade och var som 20 åringar ska vara... Jag ville och kunde inte alls göra sådant.
Hade även en så go styvdotter som jag ville ta hand om och vara en riktig familj.
Men den familjelyckan blev inte så lång tyvärr.
Saknaden efter de vännerna finns fortfarande... vi hörs alldeles för sällan..

Där stod jag sedan med en dotter som jag avgudade och ett hat till alla män.
En känsla som höll i sig i väldigt många år även efter många terapisamtal.
Jag blev en bitch helt enkelt,ingen man skulle kunna sätta sig på mig eller få mitt hjärta att slå dubbelslag och sen brytas ned.
Under flera år var jag inte social eller hade nära vänner,min dotter var mitt allt och den som jag umgicks med.

Visst saknade jag då att umgås med nära vänner men min dotter fick all min tid och kärlek. 
Under något år jobbade jag även väldigt mycket,med ett heltidsjobb och sedan ett extra jobb på helgerna.
Det fick mig att slippa tänka och jag kände mig mer social.
Men dock blev tiden med min dotter lidande.

Men en dag beslutade jag mig för att flytta från orten,den trygga miljön till en större stad.
Jag tog min dotter och startade ett nytt liv. 
Starta om med ett jobb som jag länge under min uppväxt drömt om och försöka lära mig bli mer framåt och inte den blyga,tråkiga tjejen.
Jag känner mig starkare och har även kommit över hatet till män (nästan),tilliten är dock svår att lära sig igen...
Hade ett år av min ungdomsperiod som skulle ut med festande och vara mer Jag än mamma... många korta förhållanden där jag var den som dumpade männen i de flesta fall..ville inte komma för nära och kände mer att männen denna gång förtjänade att bli sårade istället för mig.
Men jag hatade det innerst inne. Jag är ingen sådan person egentligen.
Min "demon",bitchen i mig njöt men JAG blödde tårar inombords.
Visst hade man vänner,massor..men mer ytliga.. det fanns även någon mer nära men känslan i mig att jag är tråkig och inte duger tog över.
Kunde man lita på dem... mitt inre är riktigt skadat och som känslomänniska kommer det upp mycket konstiga tankar och känslor.
Jag har gått igenom massor genom åren och det är positivt för mig fast det är mycket dåliga saker.
Kan verkligen sätta mig in i andras situationer och hur de känner lättare och hoppas att jag kan hjälpa och stötta de som har det jobbigt.
Jag vill verkligen finnas för andra och jag vill även att andra ska vilja finnas för mig.
Där som problemet är... folk drar sig en engång undan...

Här sitter man nu själv igen... (Bara hur det känns för mig)
Det finns ett fåtal som verkligen har försökt och vill finnas som stöd.. men jag stöter oftast bort dem för jag inte vill belasta dem med mitt skit.
Men vill tacka M för du tvingade mig ur min bubbla och slapp sitta och må dåligt under en period och att jag fick ur mig lite skit,även om jag stretade emot gav du dig inte och det är jag såå tacksam för!!
Tårarna av glädjen och tacksamhet över dessa små och stora saker folk gör för mig kommer aldrig sluta...

Men saknaden finns där än...




1 kommentar: