onsdag 25 maj 2011

Det slår aldrig fel...

Tänk vad konstigt att det aldrig slår fel.
Har nu under några dagar verkligen nått botten igen.
Har legat med en olidlig värk och stelhet i kropp samt ett huvud som skulle kunnat exploderat.
Min ljudkänslighet har varit mer än någonsin.
Vad jag än försökte dämpa de små ljud som fanns med så sipprade det i allafall in i huvudet.
Visste inte var jag skulle ta vägen... tröttheten sköljde över mig men sömnen ville inte riktigt ta sitt grepp om mig.


Men just när man mår som värst så känner man sig riktigt ensam... alla försvinner och man väntar på att någon ska komma och bara finnas där bredvid.
Få omge sig med ny energi och få beröring av en varm hand.
Men jag är van nu av att finnas där för mig själv, kämpa mot mina egna demoner och svaghet.
Men varje gång blir svårare och svårare, när man bara vill ha någon bredvid sig.


<3



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar