torsdag 24 mars 2011

Längtan och skräck...

Idag är det dags för akupunktur igen... 
Har testat en gång tidigare med skräckblandad förtjusning och då var det även med massage och koppning.
Jag är livrädd för nålar men jag försökte tänka bort det och slappna av så gott jag kunde.
Det var otroligt skönt men gjorde även ont,speciellt koppningen eftersom jag har muskelknutar och skit överallt.
Men det var bland det bästa jag gjort och ska fortsätta med det.
Synd bara att det är så dyrt,speciellt behandlingen med koppning/akupunktur.

Efteråt var jag som drogad... yr,trött och som i en annan värld stapplade jag ut till min älskling.
Jag kunde knappt stå på benen så den behandlingen var nog bra för min kropp.
Den reagerade väldigt starkt iallafall. =)

Så nu är jag redo åter igen med dessa nålar...










onsdag 23 mars 2011

Samtal...

Äntligen har jag hört från Försäkringskassan och min handläggare.
Har velat förklara mer vilka symptom jag har och hur dagsläget ser ut.
Men det tar så mycket energi för mig att förklara och få ut det jag vill ha sagt..mitt huvud blir ett fullständigt kaos och långt därinne sitter jag och verkligen vill skrika ut allt jag har inombords.
Hur mycket jag än förklarar och handläggaren försöker förstå så går det nog inte riktigt in för henne hur jag egentligen är och mår.

De flesta tror jag är utbränd och har en typ av depression men så är inte fallet. Jag har tidigare för många år sedan varit bägge delarna och det är småpotatis av det jag har nu.
Jag gick över utbrändheten och kollapsade fullständigt i kropp och själ... Jag trodde att jag klarade allt och om jag hade viljan så skulle det gå. Men ack så fel jag hade...
Jag söker dagligen efter nåt som ska hjälpa mig; behandlingar, aktivitet och läkarvård men jag har testat mycket nu men inget som gjort mig bättre direkt.
Dock känns kundaliniyoga,meditationer och dylikt väldigt skönt och det hjälper till viss del men vill ha resultat.
Har även börjat gå på akupunktur och det är nåt jag ska fortsätta med och se hur det fungerar på mig.

Men ork att testa och kämpa finns knappt. Jag har viljan men den ger mig ofta bakslag.
Utåt sett så försöker jag vara glad,låtsas orka mer än jag kanske gör, bara för att jag vill så gärna vara "normal" och orka allt som andra gör.

Nu har jag äntligen hittat en klinik neråt landet som forskar kring detta och där jag hittade en sida på symptom som jag verkligen känner igen mig i.
Jag fällde många tårar när jag hittade den där det stod svart på vitt symptom som jag har samt hur människor har blivit bemötta inom sjukvård osv. Jag kände verkligen igen mig i de situationerna.
Vill bara att folk ska förstå...

Men jag tycker inte om när folk tycker synd om mig etc... det enda jag vill är att andra ska veta vad jag har och förstå hur jag mår.
Så jag slipper försöka förklara och att mitt huvud ska bli mer kaosartat.
Att skriva i denna blogg är även det mycket jobbigt för huvudet men det är något som även är skönt att få ur sig.

Jag önskar bara att jag kunde få träffa andra som har det som jag...att få dela tankar med och få råd av...
på min väg att bli frisk...

Saknaden...

Mycket tankar som virvlar runt inom mig.
Saknaden av människor som man känner att man verkligen kan prata med om allt.
Min älskling är en sådan...har aldrig kunnat gjort det med någon förut och det känns otroligt skönt.
Han bryr sig inte om det är märkliga saker som jag har i huvudet,man behöver inte känna sig dum.. även om jag gör det många gånger...
Men saknar att ha vänner som man kan ringa till när som helst och få ur sig saker som trycker inom en.
Det känns som jag stör,belastar dem med skitsaker och som att jag är en väldigt tråkig person. Vem behöver en sån i sitt liv?!

När jag fick min dotter för en herrans massa år sedan så "förlorade" jag en del vänner.
De festade och var som 20 åringar ska vara... Jag ville och kunde inte alls göra sådant.
Hade även en så go styvdotter som jag ville ta hand om och vara en riktig familj.
Men den familjelyckan blev inte så lång tyvärr.
Saknaden efter de vännerna finns fortfarande... vi hörs alldeles för sällan..

Där stod jag sedan med en dotter som jag avgudade och ett hat till alla män.
En känsla som höll i sig i väldigt många år även efter många terapisamtal.
Jag blev en bitch helt enkelt,ingen man skulle kunna sätta sig på mig eller få mitt hjärta att slå dubbelslag och sen brytas ned.
Under flera år var jag inte social eller hade nära vänner,min dotter var mitt allt och den som jag umgicks med.

Visst saknade jag då att umgås med nära vänner men min dotter fick all min tid och kärlek. 
Under något år jobbade jag även väldigt mycket,med ett heltidsjobb och sedan ett extra jobb på helgerna.
Det fick mig att slippa tänka och jag kände mig mer social.
Men dock blev tiden med min dotter lidande.

Men en dag beslutade jag mig för att flytta från orten,den trygga miljön till en större stad.
Jag tog min dotter och startade ett nytt liv. 
Starta om med ett jobb som jag länge under min uppväxt drömt om och försöka lära mig bli mer framåt och inte den blyga,tråkiga tjejen.
Jag känner mig starkare och har även kommit över hatet till män (nästan),tilliten är dock svår att lära sig igen...
Hade ett år av min ungdomsperiod som skulle ut med festande och vara mer Jag än mamma... många korta förhållanden där jag var den som dumpade männen i de flesta fall..ville inte komma för nära och kände mer att männen denna gång förtjänade att bli sårade istället för mig.
Men jag hatade det innerst inne. Jag är ingen sådan person egentligen.
Min "demon",bitchen i mig njöt men JAG blödde tårar inombords.
Visst hade man vänner,massor..men mer ytliga.. det fanns även någon mer nära men känslan i mig att jag är tråkig och inte duger tog över.
Kunde man lita på dem... mitt inre är riktigt skadat och som känslomänniska kommer det upp mycket konstiga tankar och känslor.
Jag har gått igenom massor genom åren och det är positivt för mig fast det är mycket dåliga saker.
Kan verkligen sätta mig in i andras situationer och hur de känner lättare och hoppas att jag kan hjälpa och stötta de som har det jobbigt.
Jag vill verkligen finnas för andra och jag vill även att andra ska vilja finnas för mig.
Där som problemet är... folk drar sig en engång undan...

Här sitter man nu själv igen... (Bara hur det känns för mig)
Det finns ett fåtal som verkligen har försökt och vill finnas som stöd.. men jag stöter oftast bort dem för jag inte vill belasta dem med mitt skit.
Men vill tacka M för du tvingade mig ur min bubbla och slapp sitta och må dåligt under en period och att jag fick ur mig lite skit,även om jag stretade emot gav du dig inte och det är jag såå tacksam för!!
Tårarna av glädjen och tacksamhet över dessa små och stora saker folk gör för mig kommer aldrig sluta...

Men saknaden finns där än...




tisdag 22 mars 2011

Frustration som gnager...

Frustrationen kommer och går...
Att sitta här hemma och tänka känns ångestfyllt och deprimerande.
Men jag vill inte gräva ner mig men det är svårt utan stöd...
Varje dag önskar jag att kroppen och mitt huvud var normalt, att slippa plågas dag ut och dag in.
Att andra skulle förstå hur det är att vara fången långt därinne, känna vilja och hopp utan att få ut det.
Att slippa känna sig dum och blåst...slippa få ett stort kaos i huvudet av varje konversation med folk...att kunna tänka och komma ihåg ord och slippa konstiga meningar som sipprar ur munnen...orka lyssna på alla ljud runt omkring...orka göra vardagliga saker utan att straffas av det...ta hand om min dotter,göra saker med henne och orka lyssna på allt hon har att säga...kunna sova och känna sig utvilad...
Det är saker som är första steget till ett normalt liv.
Sen att få återgå till arbete,vara mer social och ha fritidsaktiviteter är bara en bonus för mig just nu.

Allt har en mening... och jag känner mig dum som mår dåligt av detta när det finns människor som verkligen har det svårt.
Men skulle vilja skaka om folk och säga till dem att verkligen lyssna på sig själva,sin hälsa . Samhället förstör oss i strävan efter att bli perfekta och av att klara allt.

Hoppas att läkare osv får tillräckligt med information om utmattningssyndrom och kroniska trötthets syndrom så man slipper kämpa och lida i onödan.
Att inte bli betrodd är det jobbigaste av allt.
Få kämpa och förklara fast man inte har ork tar knäcken på en.
Men har nu gått i 3 år sen jag klappade ihop första gången och försökt få samt hitta hjälp, men utan resultat.
Jag letar och provar febrilt efter något som kan hjälpa...hittat små guldkorn men det tar tid...

Och frustrationen gör sig påmind åter igen...