tisdag 26 augusti 2014

Lycka och acceptans...


Att tårarna flödar när jag gör en sångmeditation av att jag verkligen känner mig såå lycklig och tacksam trots allt som är, gör att jag har börjat undra om jag är helt psyko :))
(Om Sri Rama Jaya Rama Jaya Jaya... är sång meditationen jag först gjorde.)

ÄNTLIGEN känner jag att jag verkligen älskar Mig..
har hittat mycket av min självkänsla som jag aldrig har haft.
Att sitta och äta frukost med den långa underbara "terapeutiska" versionen av "I am" och känna ett stort leende sprida sig inifrån och ut är magiskt!!!








Jag börjar komma långt från det svarta hål jag har befunnit mig i.
Jag mår strålande och har gjort bra länge nu, förutom min fysiska kropp då.. men det tar sig och jag ska bli hel. :)
Jag vet att det är svårt när man väl är där, men att inte rota i sig själv gör en själv bara mer illa.
Att höra det där -"Det blir nog bra imorgon ska du se" gör det INTE bättre när man är så fruktansvärt långt nere i avgrunden.

Det fanns inget imorgon.. bara idag, just nu.
Ganska konstigt att man tänker i "vara i nuet" banorna när man är sjuk och i mörkret, eftersom det är svårt att "vara i nuet" när man är frisk :))
Ja lite komiskt är det i eländet.


Men de människor som söker stöttning, en vän som finns och man verkligen FINNS för dom, och de ändå inte vill ha stöttningen.
Varför då beklaga sig och göra sig till ett så stort offer?!
*Kan det vara så att man inte vill belasta någon annan med det man har? (Så kände jag trots att de flesta tog avstånd och sa just den meningen "Det blir nog bra imorgon ska du se".
Men jag bad om hjälp med och berättade hur djupt jag var gången just då.. då man verkligen trodde att jag skulle få stöd, men icke.)
*Vill man vara ett offer, för det är då man får en sorts bekräftelse?
*Att offerkoftan gör att man får vänner och ett "socialt liv", pga att man göder varandra med all destruktivitet?
*Att man inte har den kraft och vilja som det tar att komma ur det destruktiva mönstret?
(Det är lika jobbigt att stanna i destruktiviteten och må dåligt, så inga ursäkter finns egentligen.
Men svårt att tro att det faktiskt hjälper med att jobba med sig själv och bryta alla negativa och destruktiva mönster man har.)
Titta runt vilka man umgås med... hur man tänker.. vad man gör om dagarna... etc etc.


Det GÅR att bli av med det dåliga liv man tror sig ha.
Man är mänsklig och kommer även att ha dåliga dagar.
Men då vet man åtminstone hur man kan ta sig ur dom ;)
Någongång måste tryggheten man har av vänner (stöttepelare), psykolog etc etc "lämnas" för att själv ta hand om sitt mående.. för att själv växa..



Och kan jag komma upp ur självmordshålet så kan ta mig sjutton alla jobba för att hamna där jag är nu.. i LIVET.. tacksam!! :) <3

<3 Sat Nam = Jag är sanning.. Sanning är min identitet <3

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar