onsdag 25 februari 2015

Självmedvetenhet och svammel...



Varje dag går mina tankar till mina svagheter... de beteenden eller fel uttryck som blir mot andra eller mig själv.
Efter b la de händelser som skapat mina "bitchiga" beteenden för många år sedan, då beteendevetare och psykolog ville att jag skulle vara hårdare och säga ifrån det som gjorde mig illa, och att jag behövde lära mig att säga vad jag egentligen tycker och tänker, så har detta skapat ett kallt yttre (uttryck) av mig som jag inombords inte är/ menar.
Jag märker och vet med mig att jag kan uppfattas som kall när jag inombords egentligen kokar av kärlek, empati och omtänksamhet och mer än gärna vill få ut detta.
Jag har alltid varit den som har lyssnat och funnits för andra och varit väldigt blyg och tyst.
Men på senare år har mycket hänt som gjort att jag både fått bra lärdomar, men också förändrat mycket med mig själv och inom mig.
Jag har behövt få ur mig alla tankar alla känslor osv som har och finns inom mig som jag aldrig vågat sända ut.
Dessa som är mina åsikter eller det som är jag.
Jag behöver också ta plats och vill inte sitta i det där hörnet mer och vara osynlig.
Jag är lika mycket värd och har lika mycket att ge ut som alla andra människor.
När alla obalanser som gjort att jag fick destruktiva beteenden och dåligt mående börjar redas ut, lite i taget och väldigt fort under en period, så Ser jag klarare hur människor fungerar och beter sig och ÄVEN jag.

Som ni även har märkt så mår jag otroligt bra och är väldigt lycklig och positiv.
Det har gjort att människor kan reagera och tycka det är fel eller konstigt.
Jag älskar även mig själv mer än jag någonsin gjort i mitt liv.
Men jag är inte mer än någon annan för det och får jag fina ord osv från andra så är det av fullständig tacksamhet och värme jag känner in dessa.
Det är inget skryt eller något annat än att jag äntligen tar till mig dessa fina saker inombords som jag får på rätt sätt (utan att de går in genom ena örat och ut genom det andra) och känner värme.
Men oftast blir jag bara tyst och säger tack när jag helst bara vill krama om personen och säga fina saker som jag tänkt på om personen tillbaka.
Jag blir helt enkelt ställd, och det måste jag jobba på.   

När då mina ord kommer ut så blir de ofta fel, inte alls som jag menar, utan jag kan missuppfattas som sarkastisk eftersom jag brottas i mig själv med att få hjärnan att få ut rätt ord och meningar (svårigheter med ME;n), att jag har på något sätt har blivit rädd att ge fina ord eller verkligen berätta hur jag känner/tycker från mitt värmande hjärta-
(till kvinnor då de jag ofta har omgivit mig med har haft svårt för närhet som en kram eller värmande ord etc)
(till män då de oftast tror att jag då är intresserad sexuellt eller på ett kärleksplan) och att jag har blivit mer rak och ärlig och inte orkar med (min hjärna och kropp) en massa onödigt som oärlighet och manipulation.
Jag har så mycket med mig själv att reda ut mina egna obalanser och hela tiden brottas jag med de svagheter som t ex den sarkasm som inte är jag inombords och som faktiskt inte är menat att ge ut.
Blir arg på mig själv när det som kommer ut låter helt fel mot vad jag menar och känner.

Varför kan jag inte bara fortsätta vara så öppen, rak och ärlig som jag är och våga få ut dessa fina ord och känslor utan att tänka på vad den personen ska tro?!

Det blir till att fortsätta reda ut obalanserna i kroppen som har stagnerat lite.
Men är glad över att jag är medveten om Mig och Mitt inre och har varit under många år.. det är ett av stegen på vägen till fullkomlig balans i kropp och själ och med att vara Hel.
Att jag är för ärlig många gånger ska inte vara något dåligt, hellre det än att ljuga anser jag!!

Ni får gärna påpeka om jag låter sarkastisk eller dylikt så jag kan få berätta det jag verkligen vill få ut :) <3

<3
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar