onsdag 15 april 2015

Skillnad på människor och människor...

Under åren har jag sett att vi människor gör skillnad på varandra.
Beroende på vad som speglar oss pga vad vi själva behöver jobba med och vilka känslor som dyker upp som rädsla, glädje, bitterhet, vrede osv så spelar också våra energier en viktig roll.
Jag har sett att vissa människor kan göra precis vad som.. dåliga som bra saker och får väldigt bra respons från andra.
Medan andra människor som gör precis samma sak får ingen eller dålig respons från oss människor.
Detta har jag studerat ett tag och faktiskt praktiserat själv så smått :)
De människor som får väldigt dålig respons är ofta väldigt goda fina människor men som inte är lika framåt som andra.
De utmanar ofta genom att våga vara öppna men samtidigt halvt stängda för att de kanske känner sig annorlunda.
Eller så är de väldigt slutna men vill visa att de finns.
Har också fått se många exempel på när en människa får höra insiktsord, en hjälp för sitt välmående av någon eller flera men som då inte lyssnat och tagit till sig detta.
Men som får höra precis samma ord av någon annan random människa både inom samma tidpunkt eller ett eller något år efter och tar till sig detta på engång.
När tiden har gått så kan människan ha bearbetat saker inom sig eller balanserat upp något så denne är mottaglig för det senare.
Men det konstiga är när det är under samma period.
Är det vår mänskliga känsla för grupptrycket när vi följer andras tyckande för att inte sticka ut från mängden?
Är det en viss människas energi som gör detta?
Är det för att vi innerst inne vet att vissa människor är väldigt visa men låter vårt ego tala och blir avundsjuk på andras visdom och därmed vill stänga ute dessa?
Att vår egna rädsla gör att vi ger respons till vissa människor för att andra gör det?
Det skapar en positiv energi istället för att gå emot strömmen och ge respons till en människa som inte får samma sorts uppmärksamhet.
För vad är det inom en som triggas eller ger för en känsla, en rädsla för vissa saker några människor delger till andra?
Har ni tänkt på varför ni höjer vissa till skyarna och inte riktar samma känsla och respons till andra?
Är det för att ni är på samma plan i livet?
Är det bara en spegling i en själv som man inte vill ta itu med som hindrar att man dras till vissa personer?
Är det energibanden eller bara "flockbeteendet" som gör att man hellre lyssnar eller ger respons till vissa människor?
Låter man egot ta över och inte låter sitt hjärta tala för att man vill vara en i mängden.. vara med alla andra i centrum och skippa rädslan för att hamna utanför?

Finns så mycket intressant att fundera på med en själv och våra egna beteenden och varför vi har dom.
Eller vad tycker ni? :))
Om jag nu pratar om mig själv så märker jag att så många "smyger" i kulisserna och inte vågar visa sig.
Är det för att jag tar upp triggande saker och faktiskt går emot strömmen lite? :D
Mina ord låter faktiskt lite hårda har jag märkt och det som kommer ut stämmer inte med vad jag känner.Känner värme och ödmjukhet i mitt lite vimsiga, kaosaktiga skal till att uttrycka mig. 
Men att utmana och faktiskt få andra och även mig själv, att kanske börja bli medvetna om sig själva är det som gör att jag fortsätter.
Men jag är fruktansvärt trött på att följa strömmen, att faktiskt gå emot en själv och följa sitt ego.
Har lite samma känsla som när jag var ung.. var 19 år och gravid.. jag ville bara försvinna till en plats där det fanns andra som jag.
Det var ensamt att vara ung med 2 barn där alla mina vänner och andra jämnåriga hade ett helt annat liv.
Lika som jag känt under tidigare barndomsår.. jag sökte något, var intresserad av saker och hade tankar som inga runt mig hade.
Jag sökte inom pingstvännerna vid tidigare år för att kanske Gud var den rätta vägen för att finna min väg och något som jag kände fattades.
Mina föräldrar och andra i min omgivning var inte alls kristna.
Jag minns att jag deltog vid ett stort tältmöte flera ggr vid en familjesemester på Öland.
Det var gospel (som jag älskar) och predikan och där satt lilla jag, själv bland troende människor i ett gigantiskt tält och såg när de reste sina armar i ett Hallelujah.
Mina föräldrar satt i vår husvagn på campingen och väntade på att jag skulle komma tillbaka :))
Men det kändes helt fel så jag slutade med att gå till kyrkan.
Det jag sökte fanns inte där.
För mig finns inte en särskild Gud utan det är något större.. universums energier..
Jag gick och lånade balettfilmer.. Svansjön m fl för där kunde jag få se lite djupare... men mamma bara skrattade åt mina val :))
Under hela min barndom och ungdomsår har idrotten varit en stor del i mitt liv.
Gemenskapen är väl det många söker och såklart blev man trygg i det.
Jag fick även ta del av alla känslor och mina svagheter som kom upp under träning och tävling.
Nyttigt när man nu ser tillbaka på det :)
Det finns mycket jag har gjort, och fortfarande fast jag hittat Mig och min väg så finns ensamheten.
Mina alla erfarenheter, lärdomar finns inom mig och jag ser så många föreläsa, skriva böcker osv om det jag har lärt mig och som funnits i mig länge, men mina lärdomar kommer inte ut.
Jag ser ord som jag har inom mig men som kommer ut från andra.
Jag försöker hitta vad som är meningen med alla mina erfarenheter och lärdomar jag har fått.
Men jag måste väl släppa detta och acceptera att det är väl inte meningen just nu.
Men är rädd för att bli tyst istället och lägga på mitt skal och sluta mig.
Detta måste jag jobba på ;)
Nu ska jag andas och försöka bara vara...
Min högsta önskan är att få ta del av er som finns här och som smyger lite i skymundan på de sociala medierna.
Jag vill ta del av era tankar och känna glädje av just er och inte bara få ta del av er "skugga" :)
Jag är ju precis som ni.. inget mer eller mindre.
 Kram på er!!
<3


 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar