torsdag 23 april 2015

Vår vardag... en vardag då livet är som det är...

Jag ligger här i min soffa som har blivit den mest spenderade platsen under dessa.. vad är det nu, 7 år snart?!

Det är egentligen inte klokt hur livet kan bli förändrat när man lever som vi människor förväntas att leva.
Eller hur både samhället och en själv förväntas att leva.
Vi ska bli elitmänniskor, robotar.
Dottern får nu vara med om detta inom skolans värld, tur hon snart slutar gymnasiet för detta fungerar inte!!
Hon har vänner som redan är sjukskrivna pga utbrändhet och inte klarar att gå i skolan.
Jag höll på att sluta andra året på gymnasiet pga att det blev för mycket för mig.
Man förväntades att prestera så högt av skolan och för vuxenlivet, och ambitiösa jag pallade inte tillslut.
Nu är dottern där, och lärarna hjälper inte direkt till när hon frågar vad som krävs för att bara bli godkänd.
Hon ligger på A och B oftast i allt och de vill att de ska kunna ALLT.
Hon har svårt att sätta egna gränser eftersom hon är ambitiös och har lätt för att lära i skolan.. men som det har blivit nu är bara så fel. 
Hon vill ju bara orka med och få godkänt..fyfasen vad arg jag blir när lärarna inte ens vet vad de behöver göra för att bli godkända.
Just nu vill samhället ha Elitskolor och Elitmänniskor.
Förstår och ser de inte hur vi kraschar hela mänskligheten??!! :'(
Jag försöker här hemma att få henne att inte plugga knappt alls (fast det gör hon med ibland dock), inte skriva mer än nödvändigt och bara strunta i hur det går för det är oki ändå.
Hennes psykolog på ätstörningsenheten (som hon nu är frisk ifrån) har gett henne i uppgift att strunta i mycket.
Ska det behöva gå så långt att barn ska behöva lära sig att skita i allt för att överleva i denna värld?
Hur mycket tar man med sig från skolan förutom grunderna i ämnen till vuxenlivet?
Inte mycket!!
Man lär sig det som behövs och det man är intresserad av på vägen..
Det får vara nog nu med att förstöra våra barn!!

Och så till min vardag...
Det är ett slit med att bli hel och balanserad igen.
Min fysiska kropp krackelerar pga att den lilla "motion" rörelser jag får är mindre än de vardagliga stegen osv vi människor gör varje dag.
Jag yogar det jag kan och promenerar.. ibland..
Får typ lite aktivering vid storhandlingar :))
Är rädd att hjärtat ska ta stryk av detta etc, men vad gör man när kroppen verkligen lägger av och ger ordentliga varningstecken efter fysisk aktivitet och för mycket intryck?!
Jag har ju blivit bättre, men symptomen kommer ändå alltid i olika skalor.
Förstår ni vad som händer om ni själva ligger vertikalt eller sitter i flera år och bara äter...
Ja inte får ni en sund fysisk kropp med vissa organ :D
Men hur gör man då undrar jag?
Funderingen kan komma men inget som jag oroar mig över eftersom jag ska bli frisk.. men tanken har dykt upp ett par gånger.

Hade jag inte haft den fysiska kroppen så hade jag nog varit bland de mest välmående som finns :))
Jag försöker att inte ta in när människor pratar om ytan och hur viktigt det är att röra på sig.
För det finns så många som inte kan, och om man gör det så blir man så dålig att man inte klarar något utan blir liggande som ett paket.
Jag mår ju ändå jättebra och är glad att mitt liv blev helt förändrat, så jag fick stopp på hemskheterna man utsätter sig själv och sitt välbefinnande för.
Dock saknar jag vissa av mina intressen som jag ej kan fortsätta med, men livet fortsätter i lycka ändå :)
Det kan vara kul att förändra också eller vad säger ni? :D

Min vackra hängande och guppiga kropp (jag fick se förra året min ända som råkat halka ner b la haha) och strålande själ kommer ändå vara tacksamma för livet och vara synliga för alla :)
Lite jobbigt med för små kläder, men va sjutton det får jag ta.
Får väl strutta runt naken eller nåt.. härligt det!!

<3 Love and Light

  
  
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar