lördag 23 maj 2015

Jag har flyttat...

En liten lördagsberättelse... om hur insikten kan komma en dag...
Det börjar bli tomt och det ekar lite i den mörka grotta jag har levt i så många år.
Den var mysig tyckte jag själv så länge och jag skaffade mer och mer inredning eftersom det gav mig en trygghet i min boning.
Flera av vännerna kom ofta med fikabröd som mättade så gott i våra magar men dock fick jag alltid ont efteråt.
Ljusen vägrade att lysa då ström eller syre ej fanns för att hålla dom vid liv.
Vi skrattade åt dom som vägrade att bo så mysigt och fint som vi gjorde och kunde inte förstå varför de strålade så fint när vi mötte dom på gatorna.

Jag hade min trygghet i grottan och började frysa allt mer tiden gick.
Luften var svår att andas och varje gång jag tog mig upp för att handla mat så kunde jag andas lite bättre igen och jag frös inte lika mycket.
Jag frågade en kvinna som det strålade om och som jag blev glad av att se på varför hon bodde där uppe på berget, där så många av oss hade lärt oss att bara människor som trodde att de var något och som skulle förstöra för oss andra bodde..
Hon svarade,- Där finns solen, friheten och syret.. där kan jag gå ut varje dag och känna att jag lever.

Jag tackade för svaret och kröp ner under min filt i mitt kalla hem.
Kände hur jag började frysa alltmer och hur jag började sippra efter luft.
Vännerna kom över för att ge mig stora varma nybakta bullar och för att ge mig värme och trygghet.
Inget fick mig att bli varm och inget fick mig att kunna andas så bra som jag gjorde när jag träffade kvinnan.
Jag sa åt mina vänner att jag ville vara själv, och när de gick tog jag den varmaste kappan jag hade för min promenad upp till berget och kvinnan.

Jag var livrädd att halka på de lösa stenarna när jag sakta sicksackade längs med bergets ena sida.
Jag flåsade och kämpade och blev mer och mer nyfiken på hur hon bodde.
När jag tillslut kom upp sken solen, vinden var lätt och luften gick rakt ner i mina lungor.
Värmen gjorde att jag fick slänga av mig kappan och mitt leende blev större än det någonsin hade varit.
Det var inte bara ett berg, det var en helt ny värld där en massa människor bodde och blommorna var gigantiska med färger som jag aldrig någonsin sett.
Varför hade jag inte klättrat upp hit tidigare?
Det var ju helt fantastiskt vackert, och skratten färdades med vinden från alla människor som fanns överallt... barnen sprang och lekte bland träden och vinkade glatt.
Hade aldrig sett så stora och frodiga grödor som växte i landen.
Här fanns den riktiga maten, här fanns luften, solen, värmen och den glädje som jag aldrig hade känt i mitt liv.
Här fanns tryggheten på riktigt och mitt hjärta brann av allt det vackra som jag aldrig hade fått se där nere.
Jag kände mig levande och kroppen flödade med energi.

Jag står nu här vid bergets kant med solkysst hud, med stora öppna ögon, med nya vänner som skrattar och ger mig en kram istället för fikabröd och med en lycka av att äntligen ha hittat hem.. ett hem med lampor, ljus och värme.
Jag tittar på nyckeln i min hand som går till mitt gamla hem, min grotta.
Med ett lyckligt vrål kastar jag den ut bland molnen och inte ett ljud hörs när den landar.
Jag tar ett djupt andetag och vänder mig om och börjar nynnandes gå till det som fått min kropp och själ att börja leva igen <3

©Lindha

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar