måndag 29 juni 2015

Jag är jag men ändå inte...


Sjukdomar är inte den man är, och det vill denna underbara film "Still Alice" få fram.
Alzheimers är en fruktansvärd sjukdom för både den drabbade i de stadier då man kan förstå vad som sker med en och för de närstående.
Den känslan som kommer.. att skämmas över hur man förändras och att inte vara densamma som man var kan nog vara rätt svår att ta in om man inte drabbats själv av en sjukdom etc som påverkar ens neurologiska system.
Att inte kunna behärska att kommunicera normalt utan att få kämpa med ord, med att få till meningar rätt eller minnas vad som sagts och vad man kan fortsätta kommunikationen med är fruktansvärt.
Att inte minnas ordbetydelser och få kämpa så hjärnan och huvudet värker vid sociala sammanhang, i samtal med en annan person, vid skrift eller vid tillfällen då det vardagliga pappersarbetet måste göras är inte något någon vill drabbas av.

Jag har inte alzheimers.
Men jag har en väldigt jobbig neuroimmunologisk sjukdom.
Den sjukdomen (obalansen) är inte jag.
Och jag vet att jag har fått denna pga att jag levt i en fruktansvärd obalans i stor del av mitt liv och inte lyssnat för fem öre på Mig eller min kropps varningssignaler.
Jag hoppas ni andra lyssnar om era kroppar blir utbrända eller får andra stora varningstecken.
Det är allvarligt!!
Hjärnan och annat kan påverkas otroligt mycket av det.

Jag är i stor obalans som jag varje dag försöker hitta lösningar på till att hitta balans igen och läka, samt att lära mig att förstå min kropps,- och min själs språk.
När jag såg denna film så var igenkänningarna från de första stadierna väldigt höga med hur jag får kämpa med att minnas saker som sagts eller gjorts.. hur dagar, månader och år flyter ihop till en enda röra oftast..korttidsminnet sviktar..ord och meningar "hänger utanför mig" och inuti är det svart..jag vet innerst inne vad vissa saker betyder men jag minns ej..
Detta innebär att jag som oftast får googla synonymer på ord som var självklara för mig innan jag blev sjuk.
Att skriva var tidigare mitt intresse, och det fungerar inte längre då jag måste ta all energi och spränga mitt huvud för att kunna genomföra små texter som dessa i min blogg t ex.
Jag får ofta radera eller skriva om texter för att ord har tappats på vägen eller att meningar har blivit knasiga. 

De som inte har haft dessa svårigheter neurologiskt sätt kan aldrig förstå hur det känns att känna sig som någon helt annan än den man är.
Att skämmas och dra sig undan från sociala sammanhang för att man inte hittar samtalsämnen eller rätt ord och meningar under ett samtal med andra personer.

Jag försöker att vara social så ofta jag kan. 
Men det skapar ofta en sorts migrän eller svår huvudvärk samt andra symptom samt en sorts rädsla att bli missförstådd eller få stå där ensam för att man inte kan få fram allt man vill säga.. att få dessa blackouter min hjärna skapar när den får lov att tänka eller komma på snabba svar.
Jag kan ibland skämmas när man får frågor och hela huvudet blir blankt.. det blir helt svart och jag minns knappt hur frågan löd.
När man är med dottern i olika situationer då det krävs att jag ska minnas saker i hennes liv, om hennes hälsa, om mitt eller andras liv och hälsa.. när frågor kommer som vuxna människor ska kunna svara på i ett samtal som rör ens barn.
Jo under ett kort ögonblick så skäms jag.
Jag talar om att jag har ME och försöker svara på vad det är när de frågar... men jag minns knappt längre :/
Jag kan bli helt ställd.
Jo jag kan skämmas, men jag säger varje dag till mig själv,
jag är inte sjukdomen.. jag är Linda.
 
Jag vill inte skämmas och jag vill vara en av er andra.
Jag vill inte känna mig rädd för att delta i samtal.
Det jag vill är att bli förstådd, få bli delaktig utan krav och press och få känna mig levande i sociala situationer utan att bli den som ingen vill prata med.
Rädslan eller frustrationen för mig är att jag känner mig så oerhört tråkig eftersom jag har svårt att få till allt i huvudet.
Jag vill känna mig hel och frisk och inte bli någon som faller in i sjukdomens gap.
Och jag har efter flera år accepterat hur mitt obalanserade liv påverkat min kropp och mitt system.
Det tar tid att reparera, men jag kommer aldrig ge upp.

Kan varmt rekommendera denna fina känslosamma film.
För att få en ökad förståelse för de som drabbas...
Vill också att ni ska förstå mig och andra som har dessa svårigheter...

<3


(Tro, Hopp och Kärlek är faktiskt otroligt bra att ha med sig i livet.
Att kunna tro på sig själv och universum.. att allt blir som det ska, känna hopp när allt inte är eller blir som man vill att det ska vara och älska sig själv, sina medmänniskor och den plats vi faktiskt får uppleva under våra dagar vi får alla dessa upplevelser och känslor på :)

Jag förstår att detta kan låta som galenskap och nonsens för väldigt många och att livet bara är en genomfartsled för er till den dag vi dör.
Men livet har lärt mig att det finns så mycket mer än den där autobahn som inte låter oss få uppleva alla sorter av lycka som finns.
Som inte låter oss få alla dessa nycklar som alla lärdomar ger oss.
Det finns små vägar som vi kan vika av vid.. där vi får uppleva fantastiska saker och faktiskt kan få stanna upp och njuta av :)
Jag är inte galen.. jag har bara trampat på bromsen och hittat ett av alla smultronställen.. Tro, hoppet och Kärleken.)
 
  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar