lördag 25 juli 2015

Lördagsskriverier med värme i hjärtat...




Jag landar mer och mer för varje stund, och för varje dag, månad och år som går.

Ni vet när ni har levt och jobbat i rasande takt och när mycket tankar har snurrat i era huvuden, och när ni sen ska ta den där efterlängtade semestern då ni äntligen kan slappna av och bara försöka varva ner och släppa allt.
Så har jag jobbat i flera år nu.
För att kunna varva ner, återfå balansen och hitta till Mig.
Den första veckan på semestern går åt till att försöka få bort tankar på allt jobb och vardagsproblem.
Som sen fortsätter med att stilla huvudet och komma in i en mindre stressad kropp för att få njuta av ledig tid och få njuta av det som gör en gott.
När sen kropp och huvud börjar få en mer stillsam och lugn tillvaro så är det dags att återvända.

Jag levde ju som ni vet vid det här laget ett liv med jobb, stress, problem, destruktivitet och vara en sån bra mor/vän/dotter/ev flickvän som möjligt i ett rasande tempo.
Jag var mer social än jag orkade och klarade av, och jag levde som att jag var en superwomen, men med ett ständigt osynligt sökande efter hjälp att få harmoni och känna trygghet i mig själv.

Jag kraschade massor av gånger, men tog mig upp igen som en "duktig" kvinna.
Efter att jag nu fick ME/obalanser som verkligen sa stopp, så har jag nu försökt landa på riktigt.
Jag var som sagt tvungen för ingenting fungerade längre.
Alla nödraketer var förbrukade.
Det tar tid detta.
En semester på 4 veckor är bara en sekunds läkande för min kropp och själ.
Ibörjan på min sjukskrivning (som varade under några år) så fick jag som ni vet aldrig påbörja min läkning, då ingen trodde på mig och jag fick helt fel sorts hjälp då allt förvärrades och min kamp om det rätta gav mig bakslag på bakslag i mitt mående och kropp.

Nu och under några år har jag gått igenom fas efter fas med känslor, handlingar, lärdomar och "projekt" som behövde finnas för att börja min läkning och fortsätta den.
 Jag har tillåtit mig att känna in dessa, vara i dom, förstå och vara medveten med dom och lyssnat på min själ och den osynliga hjälpen som har guidat mig igenom det jag har behövt och behöver.
Jag är medveten om att jag har gått in i olika saker djupt.
Och jag vet att just dessa saker har behövts och som jag behöver ha med mig nu när jag fortsätter kämpa om att bli hel igen.

Under en period har jag märkt att jag har dragit mig undan.
Har behövt stillheten, det osociala och bara få vara med mig själv på riktigt.
Kropp och själ har sagt sitt med år efter år med konstant ljud, samtal, fysiskt arbete och bearbetning med min blyghet genom att ha massor av vänner och ständigt vara social blev för mycket.
Med de högkänsliga personlighetsdragen som jag har då alla intryck blir väldigt starka att handskas med krävdes det tysthet och lite ensamtid för att landa.
Men landa gjorde jag aldrig.. då.

Nu däremot prioriterar jag.
Jag prioriterar Mig, fast jag så många gånger skulle vilja närvara vid roliga event, umgås med fina vänner, hjälpa och stötta andra och faktiskt kanske njuta av Kärleken till en man.
Min dotter är mitt Allt.
Genom min process har även hon sin process.
Vi försöker hitta den där harmonin och balansen i ett samhälle där allt fortsätter vara kaos.

Jag har insett på min resa med mig själv att jag faktiskt är riktigt lycklig i det jag har hittat.
Denna sommar har inte blivit en endaste resa förutom till närliggande hålor för en kort stund eller hufvudstaden under en dag.
Det behövs inga resor eller ständiga aktiviteter för min lycka eller för min dotters.
Som förälder har jag fått dåligt samvete och frågat vad hon vill göra på sitt sommarlov då man ser familjer och ungdomar som reser och gör aktiviteter i stort sätt var och varannan dag.
Men hon vill ingenting särskilt.
Hon trivs och mår bra av att bara vara på hemmaplan.
Hon som jag har behövt det.
I och för sig jobbar hon nu i flera veckor till skolstart och hon trivs förträffligt bra.
Tacksam för de människorna som gav henne detta :)
 
Jag lyssnar på kroppen 98% av tiden just nu.
Och jag kan andas, känna mig tillfreds och vara i ett lyckorus trots att jag bara är med mig själv och i tysthet.
 Vem hade kunnat trott att man kan det?! :))
 Jo jag har ibland dagar som kan kännas konstiga, men inget mer än det.
Jag mår fortfarande bra.
Och jo jag är mänsklig och har olika sorters känslor, men de sämre kommer och sen försvinner de.

Jag vill inte fly längre ifrån mig själv.
Det jag vill fly ifrån är världen.
Den är som den är för att allt krockar.
Mer medvetenhet och ren kärlek krockar med det ytliga, makten och egot.
Människor börjar förstå men blir förvirrade.
Vissa stänger allt ute med ett ogenomträngligt skydd för all rädsla som kommer.
Något som inte är tryggt.. något nytt de inte vet hur de ska handskas med.
Därav kaoset i vår värld.

Men hur ska man fly från detta?
Och vill man och går det ens?
Jag försöker vara i det och samtidigt leva i den värld jag vill bo i.
Det är svårt när man samtidigt ska bygga upp en kropp och själ som under så lång tid har tynat bort, blivit hårt och samtidigt har raserats.

Jag vet att människor kommer och går i ens liv.
Jag vet att många får rädslor för förändringar och inser att man inte är den de är vana vid.
Jag inser även att jag har kommit i en ny fas, och i den fasen har jag behövt ett lugn, ärlighet och det sanna som uttryckte sig i ett totalt skrik för ett tag sen.
Jag fick nog av all falskhet, oärlighet och andras bekräftelsebehov pga deras egna problem och obalanser som jag fick över mig.
Men inget är personligt utan jag gick efter beteenden som inte gör gott för dem själva eller för andra.
Och jag fick själv lärdomar av det :)
Men ibland blir det för mycket under för lång tid och då var jag tvungen att sätta stopp på riktigt.
Efter otaliga försök att nå fram och få människor att förstå så får man ibland sätta stopp på ett mer tydligt sätt.

Det är tyst nu.
Kanske föör tyst ibland :))
Men jag vill inte leva i osanning eller andras osanningar.
Jag vill Leva och känna Frid och kunna Älska på riktigt.
I både vänskap och annat.
Och oj vad jag älskar... :)
Det är skönt att kunna se sig själv med öppna klara ögon.
Jag vet att många har sagt att jag får höra av mig när jag känner att jag orkar etc.
Men vill dom det?
Är jag den som de vill fortsätta umgås med efter att jag har hittat Mig?
Har vi vuxit ifrån varandra på vägen?
Finns det nya själar som är i min bana och som ska in i mitt liv på något sätt?
Vem vet...
JAG vet inte och jag tvekar många gånger att höra av mig.
Och många gånger glömmer jag efter att jag tänkt på det vissa dagar med något har kommit emellan.. förlåt :D
Jag skriver ibland och frågar hur det är för att jag saknar..
För att jag verkligen vill veta och bara vill kolla läget, fast jag själv inte orkar umgås eller prata i telefonen.
Jag bryr mig fast vi kanske har vuxit ifrån varandra, och jag bryr mig för att jag vill ha er i mitt liv.
Jag vill, men ger det något för Dig.. för Mig och för våra vänskapsrelationer?
Umgås vi ofta med vissa människor för att det alltid har varit så, eller är det verkligen ett sant och starkt energiband emellan oss?

Rädslor...
Vårt ego skapar en bild av en människa som kan vara helt annat än den sanna när vi lär känna denne.
Varför inte våga att ta kontakt för att se..
Våga skrapa på ytan och våga gå in i en annans värld.
Kanske är det just det och den personen som fattas i ens egna resa.
Att få lärdomar av.. utbyta tankar och känslor med.
Någon man inte trodde skulle passa för en själv men som visar sig fylla vissa luckor.

Och jag vill klicka.
Ni vet sådär på riktigt.. när alla känslor spelar ett spratt i kroppen.
Men hur ska jag finna klicket när jag kommit in i denna fas med att lära mig om ensamheten.
Att kunna känna lycka och välmående i det enkla och tysta.
Där inga aktiviteter eller sociala relationer gör att jag flyr från mig själv eller från den sanna och rena världen.
(Flummigt igen..sorry ;) )
Men det är min väg som det är tänkt att jag ska färdas på.

Jag har kommit så långt med mig själv att jag inte vill avbryta det som är tänkt för mig och som ska lära mig att bli helt och fullt välmående.
Men ibland kan jag undra om detta är dumt att följa.
Att stänga ute världen till en viss del.
Jag vet och känner att jag måste, men är det egot som bökar med sin rädsla?
Rädslan att mista alla runtomkring för min fas...
Är det värt det?

Lyssnar jag på min första tanke och känsla så är det det.
Min intuition..
Men hur ska andra förstå när jag själv inte gör det alltid?
Men att jag känner djupt inom mig att det ska vara så här just nu.
För de människor som lyssnar på sin själ och som verkligen vill ha mig i sitt liv kommer stanna.
Nya fina själar kommer alltid komma och andra kommer gå.
Jag tycker iallafall om er alla och vad som än sker, det sker.

Puss och kram.

<3
 
 

 



 
 
 
 
 




 
  
 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar