fredag 31 juli 2015

Nytt mönster och det gamla repas upp...




Återigen är det fredag och återigen känns inte dagarna som dagar längre utan som tid.
Tid som jag inte tror existerar egentligen men som bara finns där.
Jag fortsätter att drömma helt makalösa drömmar om nätterna, som ger mig funderingar på vad det är jag ska ta tag i och som ger mig berättelser.. känslor, och ofta en puff av utmattning när jag vaknar :D

Livet har blivit lättare att leva sen jag hittade och lockade fram den sanna Mig i det.
Jag lyssnar och känner mycket klarare.
Ibland tror man att rädslan man har över vissa saker försöker säga att man ska ge upp och att vissa saker inte ska göras etc.
Men är det inte då man ska lyssna särskilt noga och faktiskt gå emot det?...
Och denna stolthet, som egentligen inte gör en lycklig eller strålande.

Men ibland finns det mönster vi har i vårt liv som inte gynnar oss.
Vi fortsätter pga tryggheten i dem, anpassningen efter andra som vi tror vi gör av omtänksamhet, rädslor för ensamhet osv och för att vi inte vet något annat.
Vi tror vi gör andra lyckliga av dom och att dessa är hur vi ska leva.
De kommer säkert ändra sig om vi bara gör om allt gång på gång...
Men hur ser det ut, ändras det?
Det kan gå några dagar, någon vecka eller någon månad, men sen är vi tillbaka i samma gamla hjulspår och med samma beteende och mående.

Jag har fått klarare bilder och känslor till mig när det kommer till förändring.
Såg mig som sladdbarnet som var en blyg, skör och känslofylld liten tjej.
Jag ville så väl, men ibland kom tankarna.. egot och knackade på.
Jag vågade inte göra något fel för då kom det dåliga samvetet och förstörde den idén som var så bra för en stund.
Men jag ville synas och jag ville höras ibland.
Det osäkra höll mig i ett hårt grepp och jag klarade inte riktigt av att få ut allt jag ville få sagt till andra.
För vem ville lyssna på mig?
Jag kunde få andra att skratta och jag hade många idéer, men det fanns alltid andra som klarade det bättre än mig.
Jag var bara den där lilla blyga, känslosamma, anpassningsbara dockan (jo jag fick höra att jag var som en söt liten docka några gånger haha).
Var nog allt lite bortskämd med, som jag ångrar idag.
Jag var rädd för ensamheten och rädd för själva rädslan.
 Men efter en barndom med väldigt mycket vänner runt mig nästan dagligen, trots att jag gillade att vara själv mycket och med föräldrar som verkligen gjorde allt för att jag skulle få en fin barndom (den var riktigt bra), så känner jag nu att vad som än har skett och hur än den lilla sköra tjejen ville anpassa sig, vara som vissa andra och försöka höras under ytan så hade jag gett upp Mig.
Jag var redan fastlåst och det var svårt att ta sig loss.

Har i frustration fortsatt att komma loss, försökt att få någon att höra och se Mig.
Få någon att förstå vem jag egentligen är och vad jag kan göra.
Men ofta drogs jag till starka själar, de dominerande och de som verkligen fick folk att lyssna.
Kan säga att de alla är strålande människor på alla sätt förutom de dåliga :)) *skoj*
Jo vi Alla har dåliga sidor med våra obalanser och alla har vi olika personligheter som alla är bra i sig.
Tyckte det var skönt att kunna stå bredvid och lyssna, inte vara i blickfånget och få inflika lite här och där trots att jag egentligen inte hördes.
Jag hade även en period där jag stod i centrum, där jag fick höras.. men var det verkligen jag?
Jag spelade en roll.
Mitt ego njöt och jag fick känna känslan för en stund.
Men jag fick nog efter ett tag, för det var inte Jag riktigt.

Jag slutade även att anpassa mig helt efter andra.
Anpassade mig förr trots att jag själv egentligen inte ville eller mådde bra.
Min stolthet kom upp för en stund, men den bleknar ut.
Ibland funderade jag på om blod var tjockare än vatten.. och det jag fick upp var att ingenting av det är sant.
Det jag behövde var att bryta mönster... förändra och verkligen stå upp för vem jag är och vad jag klarar av och mår bra av.
Det är inget personligt mot andra och har ingenting att göra med någon annan/annat än mig själv.
Har någon ett destruktivt mönster och är fast i sina ekorrhjul så ska inte jag eller någon behöva fastna i någon annans hjul.
Och Det har gjort att man är tvungen att säga Stopp.
Jag har brytt mig för mycket om andra och för att de ska må bra, så jag själv har upplevt att jag levt deras liv på något konstigt sätt.
Jag bryr mig fortfarande för mycket, Men jag försöker nu tillåta mig själv att säga stopp och inte hoppa in i deras hjul.
Vill inte vara medberoende längre och göda andras destruktiva mönster.
Jag finns där, självklart!! <3 
Men jag kan även vara ärlig och vara rak.
Ibland är det svårt måste jag erkänna, men jag är under träning ;)
Det kanske inte är vad de vill höra alltid, för det göder dom inte.. men jag försöker hitta Mig nu och ett nytt mönster där jag bestämmer hur det ska sys för att få ett välmående liv.
Jag förlåter... och jag kommer inte vara medberoende längre och fullt anpassningsbar.
Spelar ingen roll om det är "blod" eller "vatten".

För några dagar sen satt jag och en väldigt nära och fin vän och pratade...
Vi har under åren ältat, varit destruktiva, skyllt våra problem på andra och haft ursäkter.
När jag nu satt där mittemot henne så kändes allt så tomt men skönt.
Jag har nu flera gånger och under en tid svalt min stolthet, brutit stora delar av mitt mönster och sagt helt ärligt från mitt hjärta att Jag har bidragit till massor av allt som skett i livet.
Vi var alltid två om händelser och beteenden.
Våra egna obalanser går inte alltid ihop med andras och man måste Alltid vara medveten om sina egna.

Det är skönt att bli befriad från bojorna.
Och skönt att knuffa undan sitt ego som hela tiden vill ta sin plats.
Ibland behöver jag tid och ett lugn från andras destruktiva  mönster då det blir krav på mig, och där jag måste anpassa mig trots att jag själv inte orkar.
Jag behöver få säga Stopp, lyssna på Mig.
Och då hoppas jag de hör.
För idag, då hör jag mig själv, och jag lyssnar med spänning på vad jag har att säga ;)

PS: Är tacksam för dagar med mina underbara föräldrar och där jag önskar tiden kunde stå stilla några år.
Tacksam för min underbara dotter.
Och tacksam till alla som följer min resa och mina andra fina nära och kära samt vänner som ändå ger mig både sol, moln och lärdomar.

<3



  
 

  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar