måndag 7 september 2015

Inget ska få mig att falla igen...


"Jag är inte rädd.
Jag är på en ny väg.
Korsat från den ena sidan till den andra..
Den gamla vägen avslutades med ett mod i mitt hjärta.
Jag har kraft för att ta mig an den nya platsen.
Jag är inte rädd.
Jag är nyfiken och tacksam."
©Lindha

Nya tider börjar och jag är förvånad att min oro inte är stor.
Samtidigt som mycket ändras och ingenting är lika tryggt som förut, så känner jag mig mer trygg än någonsin.
Vet att många sjuka vill detta, men jag har alltid kämpat emot.
Jag ser inte detta som något kroniskt, för det finns inte.
Sjukdomar kan bli läkta om vi bara förstår våra kroppar.
Varje morgon tackar jag min livskraft.. universum och alla krafter.. änglar.. som har hjälpt mig att orka stiga upp.
Nuförtiden vaknar jag och öppnar ögonen med en lycka för dagen som är här.
Jag klarar att ta hand om mig själv och jag har klarat att ta hand om mycket av vardagssysslorna utan att fullständigt klappa ihop efter minsta lilla.
Jag storstädar inte ofta som förr när jag var frisk, men jag klarar att ta hand om vårat liv bättre än på flera år.
Jag kommer fortsätta att testa min kropp, och kommer att fortsätta att leta olika sätt för läkning fast det tar all min energi jag har.
Jag har dåliga dagar med men jag trivs med livet även under dessa.
Jag valde för flera år sedan att inte lyssna på läkare och skippa all kemisk medicin.
Det har gjort att jag idag kan fungera mer än jag har gjort på väldigt länge.
Jag kan vara glad, kan känna ett stort hopp, känner mer kärlek inombords och vreden och min "bitch" har tynat bort.
Klart jag har alla känslor kvar som vi människor har.
Men den svarta tyngden inom mig finns inte längre.
Jag har lärt mig så otroligt mycket om våra kroppar och hur vi fungerar som jag inte skulle ha gjort om jag var kvar och lyssnade på okunnighet. 
Jag väljer att inte se längre än det som är nu.
(Oftast.. och mer och mer)
Och jag väljer att inte se tillbaka för mycket på det som har varit.
Jag har gått igenom otroligt många faser och varenda en har varit fylld med lärdomar.
Har stått här hemma i min ensamhet och skrikit inombords, slagit på allt jag kunde komma åt utan att låta eller skada mig för mycket.
Har inte kunnat prata med någon, inte fått stöttning och hjälp när jag egentligen behövde, jag med hjälp av rösten i mitt inre har kämpat oss igenom år av fruktansvärda känslor av död, avslut, mord och smärta.
Jag kände på något sätt att jag var tvungen att klara detta trots att det mest var i ensamhet.
Jag vågade inte av rädsla för att lasta andra ta hjälp av dom.
Jag försökte, men svaret jag fick gjorde att jag hatade mitt jobbiga val ännu mer.

Nu har det gått 7 år av kämpande igenom alla dessa faser från destruktivitet, svåra obalanser (som ledde till "sjukdom")... till rensande i min kropp och själ och till att kunna andas och hitta ett rikt lyckligt liv i denna process.
Jag väljer även att inte tänka på hur lång tid detta kommer att ta.
Jag är bara så otroligt glad att min kropp verkligen dog och fick en ny chans till att leva.
Allt det gamla ligger som en dimma.
Jag kommer ihåg delar av det och vissa känslor, men jag ser bara Idag och små frekvenser av det som var.
Jag ser alla framsteg från något så fruktansvärt trasigt till den jag blivit.
Ja för mig är det känsligt för att jag är så stolt över mig själv.
Jag vågade lämna ut mig, släppa kontrollen för en stund.. jag lät mig finna min inre styrka när min kropp var död och min själ bara var en liten gnista.
Jag lyssnade på allt som kom till mig och litade på att allt skulle ordna sig.
Det kommer vara svårt, men det sker av en mening.

En ny fas... en ny helt fantastisk början i mitt liv där oro och rädslor bara är lögner...

<3 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar