onsdag 28 oktober 2015

Ett evigt svammel som vill ut...


Min kropp drog mig upp ur det varma täcket tidigt imorse för att ge sig ut på en morgonpromenad i skogsspåret.
Det är så jäkla skönt att andas frisk luft och vara med när dagen vaknar till liv.
Skogsdofterna finns kvar än trots kylan på morgonen och vem njuter inte av det?!
Med klarblå himmel, solens sken och fötter som rör sig bland tallbarr och löv hörde jag helt plötsligt gässen komma flygande rakt över mig.
En hel drös med helt vita fåglar i en perfekt V-formation där jag i ena örat hör låten från spotify med "Forever young" och i det andra gässens läten då jag lyfter huvudet mot himmelen.
En stark rysning gick i hela min kropp ända upp i hårstråna och jag kände mig euforiskt lycklig haha.
Jag vet att jag är skum, men det är helt sant.

Jag fortsatte min promenad då tankar kom upp som har att göra med hur mycket vi människor styrs av våra rädslor för något annorlunda än det vi ständigt matas med.
När man tänker utanför boxen och inte följer vårt vanliga tänk hela tiden så blir folk obekväma oftast.
För hur vet vi vad som är sant och riktigt i vår värld med allt som är.
Varför måste vi t om tänka lika som alla andra för att människor ska våga finnas kvar i ens liv?!
Är man tråkig som inte vill följa skocken alltid och har sina egna tankar om saker och ting?
För allt ska hela tiden handla om att göra som alla andra och lita på vetenskapen och forskning som ändrar sig från en dag till en annan... men jo vi måste lita på det ändå för så är det bara.
Jag går lite min egna väg.. försöker finna nycklarna till vad som kan göra oss människor välmående på olika sätt.
Dock är vi olika men ändå rätt lika i vissa avseenden.
Jag orkar inte bry mig längre att vissa flyr från min umgängeskrets eftersom vi alla är på olika plan i livet.
Och ibland känns det som jag verkligen är född alldeles för tidigt.. tänk om sisådär 200 år, undra om medvetandet och tänkandet utanför boxen har kommit längre då? :D

Pratade med några vänner om ärlighet och öppenhet...
De senaste åren då jag har jobbat stenhårt med mig själv har jag även insett hur jäkla skönt det är att vara helt öppen om saker och ting.
Hur allt egentligen är normalt i våra liv där alla går igenom liknande saker som alla andra.
Varför ska vi stänga in allt när vi kan må bra utav att krossa murarna vi ofta har inom oss.
Vissa tycker jag är för ärlig ibland, men vem har dött av det?
Jag frågade då om den personen mådde dåligt av det.. Nej fick jag till svar.
Men Jag gör det absolut inte.. är faktiskt lyckligare och lättare än någonsin av det, och varför är det något som är dåligt då?
Är det bättre att hålla saker inne som ens kropp vill få ut, fortsätta med jantetänket för att man helst inte ska öppna munnen och bara sålla sig till flocken och sen själv må dåligt för att man staplar lager på lager av sådant som behöver komma ut och dra lögner för både sig själv och andra som absolut inte gör gott?
Vad är det som är så farligt med att vara öppen och dela av sig själv.. och ärlig?
Är det så vi människor ska leva.. instängda med lögner och någon som dunkar en i ryggen när vi sagt lite för mycket om oss själva eller något annat?
Klart man inte ska vara elak på olika sätt mot någon, inte det detta handlar om.
Många har verkligen uppskattat min och andras öppenhet och ärlighet... men många andra blir så otroligt rädda.
Vad i dem har gjort denna rädsla.. varför vill egot styra med sådana tvångsremmar?
Jag har varit lika men har jobbat med det länge men är inte klar än.
Märkte ju som sagt att jag mår så otroligt mycket bättre nu, och de människor i relationerna jag har haft efter min lärdom har uppskattat det för att det blir så mycket enklare.
När något vill ut från mig så stoppar jag mig inte.
Kan t ex skriva till någon om en speciell sak, men sen bubblar en massa annat ut som kanske inte är relevant i sammanhanget.
Men jag blir som en kanal där mina händer eller mun vill få ur sig de tankar och känslor som måste ut.
Ibland kan jag undra efteråt varför jag behövde skriva just det jag gjorde, men varför inte?
Finns det några fel egentligen.. det kan man fråga sig, och inga svar finns ;)  
Men varför inte tillåta oss att släppa våra bojor och vara den vi själva är på alla plan och våga gå utanför vägkanten.
Vi har våra egna tankar, vi har vår egna stil som få vågar uttrycka sig med pga rädslor, och vi har chansen att finna våra egna nycklar/verktyg i lärdomarna till att bli vårt välmående och hela Jag om vi inte vore så förbaskat rädda för allt som är "annorlunda" mot vad vi har levt i, och det som vi trott kanske varit våra egna val när det kanske är föräldrars och omgivningens påverkan som skapat de tankar och liv vi har levt länge i... dags att ta över ratten. ;D
Finns så mycket att skriva om detta...

När jag bodde i "Hålan" och dottern var liten så var jag och en vän på en privatsittning hos en gammal dam som var ett väldigt duktigt medium som gick in i trans.
Just då hade jag tankar om att flytta ifrån "Hålan" och hade börjat leta lägenheter.. "fly" till en större stad som jag hade velat sen länge och börja ett nytt liv.
Hon sa b la att hon såg en nyckel, men vad det handlade om skulle jag märka sedan i mitt liv.
Hon såg även min väg i livet med både höga kullar och dalar men att det skulle bli bra.
Under många år så har jag tänkt på det där och ja nyckeln kanske handlade om flytten som jag ibland har trott.. men...
Kanske handlar det helt enkelt om att alla dessa nycklar jag nu får med lärdomar om mitt inre, kropp och världstänk kanske leder till Nyckeln.
Den som får en att vara hel och sådär lycklig som man bara kan bli.
Vem vet... ;)

Denna är ju så bra och visar på hur vi är.
~ Fasen... gå utanför ramarna och hitta ERA nycklar.. se inte världen genom ett synålsöga.
Släpp bojorna och tänk utanför boxen.

Världen kan ändras om vi kan börja förändra oss Själva först.~
<3 


 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar