fredag 16 oktober 2015

Förändring och händelser har gett mig Livet...


Jag vill Leva och må bra, jag vill ha ett Liv som jag vill Leva.
Jag är på väg till det fast jag ibland kan gå lite vilse eftersom lokalsinnet inte är det bästa ;)
Men ja det blir lite småstopp på vägen då och då.

Med nymånen.. en ny start.. att släppa den där rädslan och inte stanna i den destruktiva tryggheten som värmer så gott.
Att slänga av sig det tunga ångestfyllda varma täcket och faktiskt förändra för att få och vara i det man egentligen önskar sig... sina drömmar och bli läkt och hel.
Alla ursäkter är bara ens "mörka sida" som inte vill Leva i lycka och som mår bäst av att vara offret.

Jag vill bli påmind om jag sätter på mig den där "koftan" om att det bara är min ondskefulla kraft i mig.. mitt ego som försöker trycka ner mig.
För oftast om något kommer upp i mig kan jag känna det och då jobba på att förändra den tanken/känslan till det bättre.
Inget gynnar mig i min hälsa med att vara ett offer samt tänka negativt om saker.
En av nycklarna till mitt välmående på insidan var just att ge mig fasen på att rulla ur det där hamsterhjulet där allt var mörkt och hopplöst.
Där ingenting gick att förändra pga min sjukdom/obalanser t ex.
Psykologer hade inte ens något bra råd på hur jag skulle göra det eftersom dessa aldrig hade varit så djupt på botten själva.
Jag berättade hur frustrerad jag var (den gången t ex när jag var på akutpsykiatrin för min rädsla för mig själv.. mina mördarkänslor och vad jag skulle kunna göra mot mig och andra) på att jag inte hade något verktyg för att komma ur hjulet, för jag tränade då på kbt-tänket etc, men det fungerade inte helt och fullt.. just då.
Frustrationen, vreden, besvikelsen, ledsamheten och bitterheten som nästan tog kål på mig gick att dämpa och ta bort.
Jag lät mig vara i dessa känslor, känna in vad som egentligen orsakade dem och sen vara stark och envis nog att fajtas med dem.. förändra tankarna och känslan för dem när de dök upp.
Det var liksom helt fel för mig att tänka helt åt andra hållet när något dåligt kom upp i mitt liv eller kropp.
Men jag boxades med min demon/egot där inne för att få den bra känslan istället för den dåliga som alltid kom.
Efter ett jäkla slit rent ut sagt så dök mer lugna och positiva tankar upp och det förändrades.
Jag tillät mig att ha ont, jag tillät mig att sörja och vara i de känslor jag fick för att sedan släppa dem... förlåta mig och andra.
Nu förstår jag alla dessa och de var skapade från mitt ego och från det offer jag såg mig som.
Det man har varit med om väljer man delvis själv.. känslan av det.. känslan som ger skiten i ens kropp.
Vi väljer hur vi handskas med andra personers obalanser eller olika situationer.
Om vi kan släppa rädslan, kontrollen, vreden, besvikelsen, frustrationen och ja allt som obalanser skapar och istället låta allt flöda som det ska och låta allt kännas för en stund för att sedan rensa bort det, så skulle allt vara mycket bättre.  

Jag kan ibland komma på mig med offertankar eller någon annan konstig känsla.. men då är jag glad att jag själv är medveten om dem och då kan tänka om :D
Fler har frågat mig hur jag gjorde för att komma ur den mörka avgrunden och många har sagt att de önskar vara där jag är och hade hittat de där nycklarna som behövdes.
Det spelar ingen roll hur många råd man ger till människor när de inte är redo att ta till sig dom.
För vill dom inte förändra och släppa offerrollen och vill kämpa för det när det är jobbigt så fungerar det inte att komma med råd.
Och Alla har inte lika nycklar när de ska ta sig upp från avgrunden.. vissa har några andra som fungerar bättre och sen tar man till de andra för att fortsätta bli välmående. 
Har märkt att det jag säger brukar inte gå in men om någon annan säger samma sak efter ett tag så tar de in det haha.
Det gäller att praktisera allt och inte bara veta det.
FÖRÄNDRA det vanliga i tankar, känslor och livet.

Jag har ibland påmint vänner när de har en alldeles för stor offerkofta på sig.. men försökt ge dem det på ett omtänksamt sätt.. för jag menar absolut inget illa utan helt tvärtom.
Men hur ger man det på ett omtänksamt sätt när de är så rotade i den rollen?!
Jag vet själv hur det skulle kännas och hur ens ego skulle triggas av det.
Det som skapas då är bara från ens inre och att man egentligen är medveten om det själv.. det blir ens ego som får en käftsmäll om att det den säger till sig själv är dåligt.
Men tror det är viktigt att vi påminner varandra för att inte göda till ännu mer destruktivt beteende och därmed skapa en destruktiv värld där alla går runt och mår dåligt.
För vad är egentligen bra med orden "tycka synd om", "stackare".. är det omtänksamhet och empati?
Vi göder ju egentligen då varandras egon.
Vi fortsätter att vara i de djupaste hål för att vi då är de små stackarna som kan fortsätta leva som vi gör.
Jag tänker bara tillbaka nu på när jag var där själv och hur jag kände av det.
Men jag vill ändå påminna och inte göda destruktivitet.

Jag vi kan säga dessa ord om det är något som är snabbt övergående t ex.. men är det bra att säga det när man är i hamsterhjulet och i det djupaste hålen?
För mig hjälpte det iallafall inte.
Det var nog styrkan i mig.. min själ och att jag faktiskt blev tillsagd av något utanför mig.. mina änglar som det känns.. att jag har styrkan att själv klara detta.
Att jag är tvungen för mig själv och för mitt liv.

Jag minns den gången så starkt.
Jag stod vid mitt fönster en kort stund och hade stark ångest med alla destruktiva känslor man kan ha.
Inget hopp om att bli läkt då ingen läkare etc trodde på mig och mina obalanser/sjukdom och de flesta flydde från mig när jag behövde stöd.. de väldigt få som fanns ville jag inte lasta och jag skämdes för att jag var i det tillstånd jag hade blivit.
Tårarna rann som en syndaflod, jag slog hårt på saker som inte skulle gå sönder eller höras för mycket, rev och nöp mig hårt för att smärta kändes skönt och jag röt för att försöka dämpa allt som var i mig.
Hade ingen att prata med och jag hade massor av tabletter som jag funderade starkt på att ta.
Jag hade en sådan stark lust och känsla på att gå ut genom dörren och mörda någon (riktigt läskig och hemsk känsla) och den kändes så rätt på något sätt.
Förstår inte hur man kan gå så långt och få den känslan, men jag vet nu att för mycket obalanser kan göra en till mördare.
Men min själ var ändå starkare och talade lugnt till mig vad som var rätt och varför jag skulle ta fram min styrka och klara att ta mig ur detta.
Jag hade tankar på min dotter och andra runt omkring men ändå var mitt ego större och jag ville bara avsluta alla plågor.
 Men tack vare änglarna och min själ så är jag där jag är idag.
Och jag ser så positivt på alla händelser och alla tillstånd jag har varit i för de har lärt mig så otroligt mycket om Människan och om Livet.

Jag bryr mig inte om ingen vill lyssna på mina råd och erfarenheter fast jag vet att fler gör det <3
Jag skriver och pratar ofta till mig själv för att påminna mig om alla lärdomar... tacksam.
För att jag fortfarande varje dag ska träna på allt så jag kan bli hel och bli så välmående man kan bli :)

Vet att jag har skrivit redan massor om detta, men ibland kan ältande vara bra för att få in saker och ting och träning för mig och hur dessa händelser känns att skriva om idag.
För varje gång har de känts olika, just för att jag har bearbetat och släppt massor och gått vidare.
Nyttigt... för hur sjutton kan jag få ett leende på läpparna av att tänka tillbaka på några av de värsta dagarna i mitt liv?! :P

Wohoo för Livet och alla skiftningar!!

<3

 
 

 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar