söndag 1 november 2015

Jag vet att jag kan, men vill jag det?....

Ju mer jag lyssnar på människor och samhället desto tröttare blir jag.
Dottern och jag samtalar om skolan b la och om hur mycket krav och press de har.
Dotterns uttryck: Lärarna tvingar oss att bli ofrivilliga eliter.
Lärarna i olika ämnen verkar oftast tro att ungdomarna bara har just det ämnet och att de måste plugga högre kurser i de lägre för att klara av kursen.. nu pluggar de ju inte de höga kurserna utan är lite längre ner, håll er då där kan jag tycka.
Vem har bestämt att man måste kunna alla dessa olika ämnen och inriktningar, varför inte bara precis det man behöver för att kunna fungera och sen andra saker som verkligen ingår i livet?
Sedan får man väl bestämma själv vad man är intresserad av.
Detta börjar gå alldeles för långt!!
Föräldrar med väldigt god kunskap i vissa ämnen klarar inte längre av att hjälpa sina barn.

Lärarna säger hur viktigt det är för barnen/ungdomarna att ha fritidsaktiviteter, vara med vänner och inte glömma att vila, men sen tycker de att de även ska plugga det som de inte hinner börja med på lektionerna för att det är så mycket som ska hinnas med.
Hur fasen går det ihop.. hur tänkte de då?
Jag förstår att utbrändhet, depressioner, ångest och andra sjukdomar går längre ned i åldrarna.
Jag förstår även att människor har blivit helt skvatt galna med att inse att karriär, status, makt och pengar är det viktigaste i en människas liv.
Samtidigt som intelligens är det som vi följer på en skala för att räkna ut ens människas värde på något sätt.
Vad fan är intelligens egentligen?
En illusion som allt annat.. något vi hittar på för att döma eller höja någons värde.
Är vi mer intelligenta om vi kan svåra matematik tal, kluriga ord, historia.. som vilken människa som helst kan ha hittat på för längesen för att vi ska ha något att gå efter och följa, perfekt grammatik i alla språk och allt vad det kan vara?
Men med livets lärdomar och egna tankar är man ointelligent för detta går inte att mäta?
Hur tänker vi egentligen?
Det är ingen tävling.
Livet går inte ut på att bli bäst eller en elit.
Vi finns ju för att få lärdomar och leva i en värld där alla har lika värde, där alla ska må bra och få göra det som gör dem lyckliga.. inte något som får en människa att bli sjuk, olycklig och förstöras.
Vem är det som säger att just Du eller Jag har rätt att bestämma vad en människa ska jobba stenhårt med eller vilka regler som ska följas för att det eller en själv ska fungera bäst.
Politiker osv sitter och bestämmer saker... helt vanliga människor som du eller jag och sätter regler från deras egna åsikter och värderingar.
Det sägs att utan dessa regler blir det kaos.
Hur vet de det?
Och varför är det kaos i världen just nu trots alla dessa regler som finns?

Vi är alla lika.
Vi får lärdomar och vishet av olika slag.
Evidensbaserat.... vem vet om bevis finns egentligen?
Allt ändras ändå efter en tid.
Hur kan vi sitta och säga att våra åsikter är de rätta när alla människor iallafall har dubbelmoral för all inmatning som pågått hela våra liv och generationer efter generationer.
Vi skapar så oändligt med problem helt i onödan just för att vi skapar så mycket onödiga åsikter.. rätt och fel.. eller tron på saker som vi egentligen inte vet om de ens är sanna.
Vi människor är bra på att skapa.
Vi är ju så otroligt "intelligenta" och har svar på allting.
Men om jag säger att inga svar finns... vilka tankar och känslor får ni då?
Ska vi ändå inte lyssna på våra själar, vårt hjärta och våra kroppar som är vår själs verktyg.
När allt går för fort för oss och förstör våra kroppar, hjärta och till viss del vår själ med våra sinnen.. är det inte då dags att börja vidga vyerna lite och tänka lite större?
Vad hjälper det att klaga, skapa draman och hata när vi tillåter allt det som bara några få skapar och fortsätter följa i fotstegen som vi alltid har gjort?

Försöker varje dag att släppa rädslorna, tänka större och förstå att vi kan få rätt svar om vi bara lyssnar på något annat än på våra hjärnor.
Vi är Vi... och vi har inget värde egentligen.
För vad är ett värde och varför ska det kallas så?
Vi bara är med allt annat som finns.
Låter skumt, men tänk bortom "flummigheten" som många tycker det är och försök se i panorama.
Jag har även fått fler pusselbitar som börjar falla på plats för min kropp.
Hur viktigt det är att känna och lyssna på den, på sin intuition och förstå hur allt hänger ihop... kropp, själ, psyke.. sinne, livet.

Som min dotter säger om alla ämnen etc i skolan osv:
"Jag vet att jag kan, men vill jag det?"

Söndagskram från skummisen med tankar utöver det vanliga.
Och jag vill inte vara "normal", för vad är det?
Vill inte ha gränser, vill bara vara lyckliga Jag.
Och detta behövde jag få ur mig denna dag :D
 
<3 
      


1 kommentar: