onsdag 13 januari 2016

Detta att våga... rädslor ska övervinnas...

Ofta under tidiga mornar får jag till mig så många ord och meningar som vill ut.
När jag väl hinner öppna upp datorn eller ta fram pennan så har allt detta svävat bort i intet.
Har haft detta inlägg som utkast under några dagar... har inte orkat ta tag i allt som kom och som bara ville ut :))

Jag kom att tänka på oss som individer och om våra liv.
Att vi är så fast i det invanda mönstret och att vi ofta går emot oss själva med hur vi ska tycka, känna och vara.
För när vi väl lyssnar på vår väldigt snabba inre röst och känsla så slår vi fort bort den eftersom den inte överensstämmer med andra människors,- eller samhällets röst.
Vi vågar inte "vara annorlunda" eller gå emot strömmen med det som ständigt matas in i våra huvuden.

När jag har haft mina pratstunder med en god vän på någon mysig pub eller dylikt under tidiga kvällar, då inte alkoholen hunnit sätta sig i människors kroppar, så har jag/vi ibland haft intressanta samtal med andra människor.
Man märker hur vissa ur den äldre generationen blir upprörda över att vi yngre "snyltar" på samhället då vi gör och försörjer oss genom det vi drömmer om, som är vår passion och intresse istället för att slita hårt med något som gör oss olyckliga, obalanserade (sjuka), bittra och därmed inte lyssnar ett dugg på oss själva.
Då man ibland kan bli så obalanserad (sjuk) att man inte klarar att arbeta.
Och ett arbete är även att sköta vardagen.
Men vi alla är med och ger till samhället genom skatt osv.
Men vad är det då som triggar dessa människor att bli frustrerade på allt detta?
Att de inte lyssnar på sitt egna Jag, och har levt hela livet med det som samhället har velat istället för dem själva.
En värld som består av ett ego.. en makt som vill styra hur vi ska leva, tänka och känna.
Att sända ut ett mindervärde komplex och att vi inte duger med att bara vara Vi. 
En individ med egna känslor och val från våra egna kroppar och själar.

Och när alla dessa människor inte vet vad som orsakat obalanserna som gör att ens kropp inte klarar att fungera.. varför då döma innan man vet den verkliga sanningen..

När många människor i medelåldern frågar vad jag jobbar med så har jag tidigare skämts av att säga att jag är sjukskriven sedan flera år.
De kan ibland inte riktigt ta att man inte "jobbar".
När ska du börja då, kan de fråga.
Varför behöver vi ett exakt svar på allt som vi egentligen inte kan ge.. både andra och vi själva.
Tid är just bara tid och det som finns för Oss.
De kan fråga om man är "emellan två jobb".. när jag faktiskt arbetar för fullt, men inte som i deras ögon är ett "riktigt" jobb.
Och när de frågar vilken min dröm eller mina intressen är och jag svarar allt som har med ens naturliga läkning att göra, att hjälpa andra på naturliga vägar då de kan få bli läkta i kärnan, att vara kreativ med det som jag mår bra och blir harmonisk av så tittar de på en med en oförstående blick och det kan dröja innan de svarar.
De förstår oftast inte och vill heller oftast inte prata vidare.
(Väldigt många, inte alla)
Tystheten som det ger och ett ointresse för att fortsätta ett samtal om allt möjligt finns inte där.
Ibland ser man att de fortfarande dras åt ens håll, men att deras tankar och rädslor för "okända" saker får dem att tveka.
Jag pratar nu om hur vi människor fungerar och om mitt intresse för hur jag själv beter mig, sänder ut eller blockerar pga mina obalanser och rädslor.
Jag försöker vara sann mot mig själv för engångsskull och faktiskt inte skämmas eller ta åt mig/triggas av andras dömande och oförståelse.
Det är svårt, det medger jag, men allt känns så mycket bättre i kroppen när man klarar det mer och mer.
Dock har jag fortfarande ganska svårt med att umgås med nya människor och försöka få mitt huvud att klara svara på frågor.. orka ta in allt de säger och sen minnas allt..
Jag har svårt att hitta ord fortfarande och att inte få blackout i huvudet.
Rädslan för dessa symptom som blivit i hjärnan och nervbanorna och allt vad det är, ger mig en rädsla och den vill jag få bort.
Men det är ju mitt problem ;))
Jag lär mig att tänka mig frisk, balanserad och hel.
För jag är ju det.
Mitt skal och den fyllda mekanism som bär mig är det dock inte Just Nu.
Och det finns även forskning på att både cancer och andra sjukdomar ger förändringar till det bättre av det.
Förfasen, jag klarar ju min vardag nu, mer än jag har gjort på många år.
Symptom har minskat eller försvunnit.
 Jag är inget offer, och jag är en helt vanlig människa som gör allt för att lära.
 Att inte vara i "boskapen", i detta invanda mönster av krav och destruktivitet är för mig harmoniskt och ärligt, men för andra riktigt triggande.
För första gången i mitt liv tar jag den tid det behövs för att bli hel.
Jag tar mig tid att lyssna och ser på mitt inre, min fysiska kropp och min magkänsla.
Rensar det som faktiskt inte får Mig att må bra.
Försöker bryta många invanda destruktiva mönster och faktiskt lyssna på vad min själ har sagt under hela mitt liv.. det jag inte har vågat leva i och tycka, pga att det inte är riktigt okej att gå lite utanför samhällets gränser.
Den kraft det tar och alla timmar man jobbar med sig själv när man är i obalans tror jag inte många människor förstår.
För ett arbete behöver väl ej vara i en fabrik, ett kontor eller på andra klassiska ställen för att man ska ha rätten av att leva och bli respekterad i samhället?
Vem säger att det är de rätta arbetarställena.
För att klara av att arbeta på sådana ställen behöver vi kunna vara medvetna om oss själva och lyssna på vad våra kroppar och vår själ säger.
För så många av oss arbetar på helt fel ställen än vad våra kroppar klarar av.. vi är ju olika konstruerade.
Annars hamnar vi i det där hamsterhjulet då vi blir destruktiva, obalanserade, bittra, deprimerade och frustrerade.

Tänker på förr då man hade självförsörjning och arbetade på sin gård och i sitt hem.
För mig är det ett riktigt arbete samt arbetet med sig själv och med alla andra.
Eller när jag ser alla dessa olika folkslag i olika byar i regnskogen eller andra "undangömda" platser på vår jord, hur de lever och har den där lyckan trots avsaknad av det som vi tror gör oss lyckliga.
Men inte dömer vi dom.. inte många av oss iallafall.
Varför ska då människor som lever i västvärlden dömas för att de vill vara utanför samhällets gränser?  
 Vi behöver slippa stressen i våra kroppar och destruktiva tankar om oss själva och andra från detta exakta planerande som vi ofta måste ha i våra liv.
Om vi säger så här...
Den tid och energi man behöver för att bygga upp en förstörd och trasig kropp, ett sinne och från ett destruktivt liv har ingen tidsplan.
Det fungerar inte så.
Under mitt liv och som jag ser i andras så vågar ingen helt stanna upp och faktiskt lyssna på vad våra kroppar vill, behöver och känner.
När vi fått våra "quick fix" och våra kroppar har fått den bedövning den behöver för att fortsätta i samma bana som förut så gör vi det för att det ska vara så.
Men det slår tillbaka med full kraft, gång på gång tills vi en dag står där.. eller ligger och inte kan ta hand om oss själva.
  De flesta av oss går med våra robotkroppar och lever våra robotliv men som tillslut tar slut och vi faller.. och då faller vi hårt och djupt.
Varför tillåter vi det trots att fler och fler blir sjuka och klagar på diverse symptom.
Vi försöker med stödgalor för att samla in pengar för svåra sjukdomar när vi fortfarande förstör våra kroppar med dåligt levnadssätt.
Varför tänker inte många på varför vi egentligen får dessa och tittar lite närmare på När vi fick dom.. hur mådde vi då, hur var våra tankar, vad åt vi, vad har egentligen hänt tidigare i livet..
För tänker vi till en extra gång så kanske vi förstår att vi är de som skapar allt detta.. med våra val, destruktiva händelser/ trauman, med små obalanser som vi inte lyssnar på som sen utvecklas för att vi ska få upp våra ögon på att något är fel, på det liv vi lever, på allt som finns runt oss som gifter av olika slag osv osv.. listan kan göras lång.  
För allt som vi känner, tänker, tillför genom kost, tar in från omvärlden och gör ger ju oss antingen en obalanserad sjuk kropp eller ett välmående liv med en hel och läkt kropp.

 Så det är nu dags för mig...
Det jag tänkt på i så många år.
Att försöka ta mig till Indien på en ayurvedaresa.. till ett ayurvedaretreat.
Jag försöker att hitta en medresenär eftersom min rädsla är just att resa ensam när man inte är så berest, och någon att dela boendet med.
Jag ska bara dit på något sätt, och den resa som är ett av valen är redan den 23 mars.
Någon som kan? :D
Rädslan ska bort och helandet ska bli verklighet.

<3
  
  



 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar