söndag 10 januari 2016

Hjärtat... så starkt och sårbart...


Jag har under flera år och perioder i mitt liv haft en stor sorg.
En stor sorg i hjärtat, då när hjärtchakrat är stängt.
Bitterhet, ilska, hat, svartsjuka, oförmåga att förlåta sig själv eller andra, rädsla för ensamhet, beroende av bekräftelse, självmedlidande, avundsjuka och ängslan är det som kan visa sig då i oss.
Vi kan få olika fysiska symptom och sjukdomar av att ha det så.



När jag tog ett aurafoto för något år sedan syntes det klart och tydligt.. hjärt chakrat var stängt, litet och svart.
Jag vet med mig alla beteenden eller känslor jag har fått av det genom åren.
Har hatat män i stort sätt hela 20- årsåldern och haft en rädsla för att träffa någon igen som gör en illa.
Men det jag behövde var att förlåta, älska och förlåta mig själv, jobba med rädslan för övergivenheten och skippa rädslor från egot.
Övergivenheten har även funnits som känsla så smått från barndomen med, så allt samlas på insidan omedvetet.
Det är tragiskt i sig.
Men har jobbat på att få upp allt på ytan för bearbetning och sen släppa gifterna som de ger.
 Jobbar på att balansera upp de chakran (energihjul som går som en spiral igenom kroppen) som är mer i obalans och det är även det ett hårt jobb.
Förmågan att kunna förlåta både mig och andra har för mig tagit ett stort steg i rätt riktning.
Känslan av att kunna se allt på ett annat sätt och känna förlåtelsen på riktigt är underbart inombords.
Medkänslan har jag aldrig haft problem med dock, men kärleken till mig själv har inte funnits riktigt.
Men nu tar sig även den och den lilla lågan har vuxit sig starkare.

Genom åren har jag haft hjärtat så stängt att jag har haft svårt att få riktigt djupa känslor för någon.
Man har trott sig älska någon men det har bara varit en längtan efter att verkligen få känna det.. mer ett behov att få kärlek från andra för att egot ska bli tillfredsställt.
Jag har haft drömmar om att ha den sanna djupa kärleken men eftersom jag stängde av och blockerade hjärtat så kunde jag inte dra till mig den riktiga kärleken heller.

Som jag skrivit om tidigare hade jag lyckan att ändå få uppleva den sanna kärleken.. en energi till två själar som kändes djup, stark och sann från mig.
Att bara känna för en stund hur man kunde släppa det som jag höll mig fast i och låta flödet finnas kändes fantastiskt.
Då i den stunden fanns tilliten, tryggheten, lugnet, glädjen, pirret, energin och det största av allt, en stark värme inombords som dunkade hårt.
 Man kunde fastna med blicken på den själ man kände så starkt för.. le med hela ansiktet och känna en sådan stolthet för den personen.
Se hur vacker han var, se in i själens ögon och känna samhörighet och krypa in i hans famn och känna tryggheten.
Att älska någon djupt och samtidigt älska mig själv skulle vara en ännu starkare känsla jag skulle vilja ta del av.
Harmonisk energi som ändå är vild av kärlekens värme.

Ibland kan jag fundera för mig själv hur fasen jag skulle kunna dra till mig den där kärleken.
Jag är inte på så många ställen där man kan träffas på, som i samhällets ögon är sådana ställen.
Här hemma kan det vara lite svårare, men icke omöjligt haha.
Svenskar kan även vara väldigt rädda för att ta kontakt, på ställen som i livsmedelsbutiken, när man är ute och går eller var det nu kan vara...
Har vid några tillfällen under åren fått en intensiv ögonkontakt och en stark dragningskraft till olika personer i butiker etc.
När man som mest fokuserad har gått för att ta den där potatispåsen från hyllan så har man fastnat med blicken på någon som tittar in i mina ögon en bit därifrån.
Man fortsätter lite ofokuserat läsa på inköpslistan och går till nästa hylla och tittar sig omkring då man känner den där energin dra i en... och man ser den personen tittar på en samtidigt igen och åter igen...
Man kan gå från gång till gång och hylla till hylla med blicken som hela tiden fastnar i den andres ögon och båda vill ta kontakt men gör det inte, av rädsla och osäkerhet.
Varför är vi så?
Tänk om man missar ännu en själsfrände genom att rädslan styr en.

Men jag fortsätter på min bana då jag bara är... 
och kanske en dag tar mig i kragen och faktiskt går emot min rädsla.
Vi behöver vara sanna mot oss själva, och
vi alla behöver kärlek.
Och jag har nu börjat med mig själv.

<3   

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar