söndag 7 februari 2016

Jag tar platsen som är ägnad åt mig...

  
Jag sitter här med massor av frågor och känslor men ändå med en lätthet av att jag känner mig fri.
Det finns egentligen inga svar, för dom har jag redan fått till mig inom mig själv.
 Har följt strömmen i perioder och jag har även försökt lyssna på mig själv och mina tankar och känslor.
Att ta plats har inte varit lätt för mig i livet.
Har försökt så många gånger men det har inte tillåtits på något sätt (som jag har känt det).
Jag blir så otroligt ledsen ibland för vissa saker.. när jag nu är på min livs resa och där jag faktiskt har funnit rätt verktyg för Mig, är lycklig på riktigt, kan vara i ensamheten.. med bara mig och mina tankar och känslor och må så otroligt bra och börjat lära mig min kropps,- och mitt inre språk och sanning.
Vad som är bra för mig och vad som inte är det.
Jag vill inte leva i lögner längre och vill inte få det från andra heller. 
Då undrar jag varför det anses som konstigt och att man måste vara människa också som vissa kan uttrycka det.
Det är ganska komiskt då jag är mer människa än jag någonsin har varit och faktiskt hittat den rätta inre rösten som jag faktiskt nu lyssnar på mer och mer.
Jag går oftast inte efter människors boskapsbeteende där man ska tvingas att göra som alla andra (grupptryck) eller tycka som alla andra.
Vi är alla olika individer och varför inte acceptera att man behöver vissa perioder i livet när man intensivt går in i något som har förändrat mig till det bättre.
Där jag behöver kunskap, praktiserande och "forskning" för att läka och bli hel.
Precis som vi gör när vi studerar till ett prov eller en uppvisning osv... intensivt övar/tränar vi för att minnas.
För att bli av med all destruktivitet och obalanser jag hade som ångest, mord/självmordstankar, destruktiva beteenden osv osv så behöver jag intensiv träning med mig själv för att allt ska sätta sig och minnena ska finnas i varje cell i min kropp.
Jag praktiserar allt och blir medveten om det som händer i kroppen och utanför.
Läser vi bara på om kbt/psykologi osv så får vi kunskapen, men vi praktiserar det oftast inte själva och jag gjorde det inte helt och fullt förr fast de sa att jag var som en psykolog.
För vi tror ju att vi kan så mycket om det.
Men inte blir vi läkta och hela då. 
Därför jag måste knaggla hårt med detta för att hela mitt inre ska förändra det gamla destruktiva mönstret som hade etsat sig fast.
Nu blir det utbytt mot något bra istället som gör mig och min kropp gott, därav överdriven positivitet (fast jag oftast känner så konstigt nog) och min överdrivna "beteende/kropp och själforskning" ;D   
Det är som alla människor som går till sina arbeten,
men att jag "arbetar" med mig själv även när jag gör något skoj med vänner, då alla andra släpper tankarna och utförandet med sitt.
Men jag har under så lång tid anpassat mig efter andra och gjort sådant som varit deras och inte mitt.
Och vem har jag då varit?

Jag är ledsen över att inte bli förstådd alltid, att alltid bli betraktad som udda och den som inte är "människa".
För vad är jag om inte människa?
Jag om någon som högkänslig person vet hur det är att vara människa.
(Och detta menas inte på något sätt att jag är en bättre person än någon annan eller tror att jag är det.)
Jag kommer inte längre fly från allt som vi människor är och får ta del av.
Det kanske är den stora skillnaden på mig och många andra, vad vet jag.
För jag vet inte längre vad som är sanning eller lögn från människor.
Jag kan känna till viss del med intuitionen men sen då... 

Ja jag blir ledsen när människor inte är ärliga och kan prata om sina tankar och tyckanden utan häver ur sig saker efter lång tid som faktiskt är precis det som jag har fått lyssna på eller som speglar just dessa personer.
Men varför ska jag förstöra allt jag har byggt upp med mig själv bara för att passa in hos alla andra.
Och slicka medhårs bara för att de ska få hålla uppe sin destruktiva trygghet, och sen haka upp sig på mig då jag faktiskt sliter med att gå emot mitt egna ego och bryta mina destruktiva mönster.
Jag gör lika mycket fel som alla andra men försöker hitta dom och ändra till det bättre.
Vad är det egentligen som gör att jag är något konstigt och fel när så många andra är på liknande resor som jag.
Men kanske den stora skillnaden är att jag som andra för engångsskull inte vill ljuga för oss själva längre.
Jag vill jobba på att lögner inte ska finnas och att kommunikationsproblem/missförstånd alltid går att lösa väldigt fort.

Jag blir ledsen och förundrad (är nog inte det rätta ordet haha, men min hjärna har svårt att få till allt rätt och därav missförstånd) när så många människor som säger att det jag håller på med och fått lärdomar om är konstigt/onödigt/skit är de som ofta kommer till en för råd och där jag ska lyssna på deras problem.
Att jag är den som förstår och de känner tillit till.
(Nu ska Ingen ta åt sig på fel sätt och detta är inget negativt eller elakt utan jag uppskattar dessa väldigt mycket.)
Ja jag blir ledsen pga rädslor.
Och att väldigt få kan acceptera och förstå att jag behöver denna tid till att bli hel.
Jag behöver även stöd och omtanke från andra trots att jag under en längre period inte har orkat hålla vänskaper aktiva så som jag har velat.
För mycket av min energi och prioritet under den här tiden har helt ärligt bestått i Mig själv och bearbetning, och det är ingenting jag har hymlat om.
För första gången i mitt liv som jag hjälper mig själv.
Men det har givit resultat i mitt mående också :)

Jag vet också att rätt människor kommer vara i mitt liv, acceptera den jag är och alla mina olika perioder på min resa och finnas om det så bara är en person.
Precis som jag kommer finnas för dom.
Kan inte låta bli att känna sådan stark kärlek och tacksamhet för dottern som nog är klokare än de flesta :D
Hon vet vad livet handlar om och stöttar mig så otroligt mycket <3
Hon är den som förstår precis och vet vem jag är.

Jag kommer släppa min intensiva läroperiod när min själ säger att det är dags.
När det jag får till mig om detta slutar att dyka upp överallt, så kommer jag kanske vara precis som ni andra,
 men med så mycket kunskap i mig, hel och harmonisk utan att ha behövt ta studielån ;)
Skämt osidå... :))
Jag är bara i en förändring och jag vill alla så fruktansvärt väl som alltid, men även mig själv.
Kommer inte ta emot skit, och jag vill även att andra pratar med mig om de undrar över något om just mig.
För ingenting är fel, och det jag har lärt mig i detta liv är att vi måste kunna prata med varandra.
Jag har även insett så många brister/obalanser i mig själv och mitt beteende.
Nuförtiden har jag lagt ett sådant skydd om mig själv för att orka med min process att jag säkerligen ses som kall och tråkig... "kom inte innanför min gräns".. rädslan inom mig att behöva orka med lögner och spel gör att jag blir lite svår och distanserad (trots att jag är väldigt öppen) ibland och allt pga att min kropp fullständigt kollapsade förr. 
Men inom mig är jag inte så.
Jag har bara behövt detta och för att lära mig vad som tar min energi ur min kropp.

Men jag vill finna min plats jag med och få finnas.

<3




   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar