torsdag 10 mars 2016

En sån dag...


 Att bara vara utan att vara i det gamla.. 
utan att känna in sin kropp som den var, utan som den är nu.. 
låta framtiden vara och ta det som kommer.. 
släppa kontrollen och den mänskliga nyfikenheten..
Trots att våra själar med sina livsresor har påverkat oss för alla lärdomar vi tar till oss, behöver vi ofta stanna upp och inte se eller känna något annat än det vi är och var vi är Nu..

Gång på gång kommer gamla beteenden och mönster från andra människor till mig för att jag måste förändra det som faktiskt gör mig illa.
Att inte ursäkta dessa för att det skulle göra för ont att kanske såra någon med sanningen och min känsla.
Förstå att detta egentligen inte gör mig eller dessa gott.

Det där att släppa ursäkten, och rädslan av att förlora någon i sitt liv.. känslan att göra någon illa med ärligheten är det värsta för mig.
Hur gör man när magkänslan är så stark.. när själen och intuitionen gång på gång försöker få min uppmärksamhet av att detta inte kan fortgå för både min och andras skull.
Men rädslan från mitt ego och den varma omtänksamma, kärleksfulla känslan från mitt innersta och mitt hjärta fortsätter att värma min kropp.
Det gör inte gott att lagra dessa inom mig som förgör min hälsa.. dessa små bakterier som tar sig in från rum till rum i min kropp.
Att vara skådespelare i mitt egna liv är inte min grej längre, jag är jag och står helt naken utan min mask.
Det är riktigt jobbigt att ständigt tacklas med mitt destruktiva som ibland dyker upp från det som varit.. små små saker.. att bearbeta varenda skal som har lagts på lager och som sen upplöses för att försvinna.
Att sedan tacklas med andra och deras destruktiva sidor/mönster/beteenden och deras skådespel för både andra och sig själva är inte lätt.
Att fly är mänsklighetens stora grej
Vi låtsas att vi behöver dessa ursäkter och små lögner för att komma vidare/dämpa ångesten och kunna släppa vårt egna dåliga mående.
Det fungerar inte så.

En dag kommer allt ikapp.
Under tiden gör det även det gång på gång, men då hittar vi andra sätt att krångla oss ur den jobbiga känslan som absolut inte får finnas eftersom det jobbiga är något som ses som farligt.
Mer och mer byggs på...


I min ensamhet (som jag ofta är i) som jag själv har valt för att bli sams med mig själv och hitta sanningen i mig, har jag förstått hur stor del av våra liv som är en stor jävla lögn.
När jag ibland öppnar dörren ut till världen slår lögnen mig rakt i ansiktet.

Jag hör ord från en mun till en annan med kärleksfulla inslag som sen egentligen är helt betydelselösa pga att hela världen går in i en roll för att skydda sitt egna ego.

Vad gör det för nytta att fortsätta i denna lögn för att vi människor måste vara människor?!
Ja vi är människor.. men med ett hjärta, en intuition, ett samvete, känslor och en själ som vill leva i sanning.
Lever ni i sanning med er själv?
Hur mycket av allt ni tar in varje dag som känslor osv lyssnar ni på/är i och reder upp innan ni går och lägger er för natten?  

Ibland vill jag bara försvinna och bosätta mig i djungelns djupaste inre och slippa ta in all destruktivitet som finns bland oss.
Men det går inte att fly och ingenting jag väljer längre.
Resan jag ska göra är att gå emot alla de rädslor jag har och haft.. att återigen men utan tryggheten gå rakt in till det jobbiga, plågsamma och helt och fullkomligt lyssna på min själ.

Min stora rädsla är övergivenhet.. men jag vet att jag ensam klarar mig fint och mår bra i det.
Jag hoppas att de som finns runt mig står kvar när jag sedan öppnar min dörr igen och kliver ut.
Och jag hoppas även att nya själar kommer in i mitt liv.. där skådespeleriet har lagts på hyllan.
 
Jag försöker ju bara överleva och ta mig loss från mitt.. äntligen..

<3

  

  
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar