torsdag 14 april 2016

Jag kastar upp pannkakan och vänder sida...

 Att se på andra människor, umgås och möta dem ger en massa intryck och även dömanden.
Vi skapar oss en bild i samma sekund som vi hör och ser en person.
Vet inte om jag vill att min hjärna ska bestämma detta åt mig.

Har börjat med en ny strategi...
Jag kan fort få en egen bild som mitt ego skapar, men vill lyssna på min känsla från hela kroppen till en början.
Oftast överraskar en människa från första mötet till att vara någon man kanske inte tror att man klickar med till att vara någon som faktiskt delar väldigt mycket av sådant som man själv är eller gör.

Om någon man känner eller bara ser beter sig illa behöver man inte tycka illa om personen eller något större som att känna hat pga alla obalanser och präglingar som vi alla går och bär inom oss.
Genom dessa får vi destruktiva beteenden, och har man då stoppat undan jobbiga känslor och sådant man gått igenom i livet så kommer de oftast upp till ytan en vacker dag.
Vi kan även bära på gamla cellminnen/känslominnen där något ord eller händelser kan återuppväcka/spegla det hemska för oss som vi då reagerar på, fast det inte ens handlar om något illa mot en själv.
Det är bara att ha en förståelse för hur vi människor är och fungerar.
Det har oftast inte med oss själva att göra.
Dock ska man alltid vara medveten om sig själv och försöka se ens egna i saker... för mycket kan lösas i mötet/relation med andra om vi kan se och vara öppna om det med varandra.

Försöker nu att inte bygga upp onödiga och starka destruktiva känslor om andra personer.
Andas, försöker hitta lugnet och säger till mig själv att vi alla är obalanserade.. det är okej och vi behöver få utlopp för det vi har inom oss.
Det speglar och det triggas, men det är okej.

Upprepar jag detta varje dag kommer det sitta tillslut, och jag kommer bryta och förändra ännu ett destruktivt mönster för mig.
Känslomänniskan i mig behöver det emotionella lugnet för att vara balanserad och må bra.

Har oftast försvarat människor som andra ser ner på.
De som de destruktiva beteendena fått grepp om... där deras inre demon har börjat styrt.
För dessa själar är goda men inte orkat längre.. de skriker frustrerat på hjälp, men har fastnat i det djupaste hålet där mörkret blev deras trygghet.
Det är ibland enklare och skönare att vara i mörkret.. i hatet.. egot/offret i oss vill slippa allt ansvar och få kickar av känslorna som vår själ försöker släppa taget om.
(Ni vet hur skönt det kan vara och ta fram djuret i sig vid träning.. att skrika och vråla högt osv osv.. de kickarna är som starkast i hatet och mörkret)
Jag förstår hur vi alla försöker behärska våra sår, präglingar, dömanden från egot, känslor, beteenden från en själv och andra etc.. men ibland tar det stopp och vi släpper fram demonen i oss.. den som inte bryr sig längre men den som starkast skriker om hjälp.
Men oftast så vet vi ej hur vi ska handskas med allt.
Vi går bara efter det som vi enklast kan göra.. det som vi låter vårt ego utföra.. och det som vi blir matade från samhället och andra människor att vi kan, se vilka gränser vi kan ta oss över och det som vi kan luta oss mot i en gemenskap och som offer.

Vi är människor som livnär oss på att göda varandra med negativitet och offerrollen för att det ger oss tryggheten.. ältandet...
Om allt var bra, kunde vi då älta och känna en sorts gemenskap som "empatin" ger oss.. berättelserna (det vi varit med om) som vi själva och andra har skapat från våra obalanser?

 
Kan tilliten till andra få finnas av allt detta, eller är det förstört pga att vi oftast inte är sanna mot oss själva och har den tilliten till en själv?
Försöker att se lögner och oärlighet från andra som något deras demoner/obalanser skapar.
Men vill inte leva i dem längre.
Sanning och rakhet är bättre än lögner och svek.
Förlåtelsen är skönare och ljusare.
Och det är den som ger en läkningen.
Men hur länge kan man förlåta varje lögn och oärlighet?
För visst ska man förlåta.
Det tar på en dessa osanningar, men jag väljer att se obalanser... trots att den klara energin blev grumlig. 

"Förstå att vi alla bara är människor med historia.
Våra kapitel skapar en bästsäljande bok.
Vi behöver inte döma längre.
Vi behöver inte välja.
Vi är en del av det vi alla har skapat.
Vi står vid förändringens port och velar.
Vi är människor i en värld vi tror oss känna.
Det finns kärlek och det finns luft i det dolda.
 Finns inget mörker, finns ingen sorg.
Flykten är en lönlös handling.
Vi kan bara stå kvar och låta oss finnas.
Leva det liv dit våra drömmar styr.
Vi är människor i en värld vi vill leva.
Vi är de vackra som alltid finns kvar."

©Lindha

<3





 

 

 
 
 
 

 
 


 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar