onsdag 18 maj 2016

Hur gör jag nu när både lycka och den fallande kraften delar min kropp?...

Ibland stannar jag upp helt och säger till mig själv att börja om från början.
Det pågår ständigt en konversation inom mig, och då och då är det som att en del av mig vänder mig om och inte vill lyssna på den andra delen fast den vet att den har rätt.
Jag vänder på något vis alltid tillbaka till den andra.
Det blir även en tyst konflikt då något i den yttre världen kommer in och vill ta plats.
Hur gör jag nu på bästa sätt?

Det är svårt att vara mamma när hela ens hjärta och själ känner sådan kärlek och omhändertagande, i en kropp som inte klarar att överösas med för mycket emotionellt eller för många åtaganden.
Det är inte lätt när man märker och ser det finaste man har skapat dräneras av samhällets hets och värderingar.
När man märker hur det sakta börjar visa sig och samtidigt växa sig allt större fysiskt.
Jag har varit där under samma ålder, så jag förstår hur svårt det är att gå emot allt det där utanför som river i en.
Det är frustrerande att stå utanför och försöka stötta i arbetet med tankar, rensningar inombords av sådant som förgiftar ens kropp och lära sig att lyssna på sig själv osv.
Att se en besviken tjej som under hela sitt liv har brottats med känslan av att vara övergiven av någon, trots att hon säger att hon bryr sig allt mindre nu.. för att hon är lycklig med mig och de andra som finns runt henne.
Men ibland kommer det, och omedvetet finns klumpen därinne.
Varje gång hon läser lögnen... att hon är delaktig...
Det ska inte behöva vara så och det gör mig ont.
Jag har förlåtit, men ändå fortsätter det på något sätt för den jag har djupast i mitt hjärta.. förlåtelsen som inte är lätt att plocka fram.
Övergivenheten och utbrändheten som följde mig sen unga år följer nu även min dotter.
Jag vill inte känna rädslan eller oron, och jag vill att hon ska få ha en annan sorts väg för lärdomar i livet.
Hur gör jag nu när bägges vår överkänslighet åter har fått kraft i våra kroppar då så mycket säger stopp?

Min andning har bokstavligt talat tagit över min kropp.
Den vågar inte stanna upp av rädslan att luften ska ta slut.
Känslan att behöva andas in världens problem i min kropp, men samtidigt rädslan att släppa ut min egen som ger mig liv.
Detta är Inte bra för mitt inre system.
Varje dag går mina tankar och känsla till att praktisera andningsövningar.
Jag försöker djupandas men tanken till de andra övningarna är det enda som finns.. det händer ingenting mer.
  
Mina rutiner finns kvar men några har fallit längs vägen för en stund.
Jag försöker släppa på det som jag gång på gång ser i min närhet.. det destruktiva som sätter min tillit ur spel en aning.
Men jag vet också att jag bara behöver rikta in mig på mig själv och vara den sanna jag.
En dag kommer ärlighet och sanningen att segra på något sätt.
Jag mår ju bra och känner mig glad trots att det andra finns med, men kroppen orkar inte mer just nu.
Orosmolnen har cirkulerat trots att jag ständigt blåser iväg dom.
Vill bara att allt ska lugnas ner, att hon här hemma kan få kraft och slippa såren som fäster sig på hennes kropp.
Hade vi inte haft våra kunskaper om hur en kropp och själ fungerar så vet jag inte hur allt detta hade sett ut idag.
Hon pratar ofta om en flytt bort från detta samhälle och det som ej finns i vår dröm.
Vi vill inte fly men vi vill leva det liv som får oss att må vårt allra bästa jag.. leva med våra drömmar och i våra hjärtan.
Ett år kvar, och sen hoppas jag vi har modet och orken att låta universum ta oss med till det ställe våra själar så länge har vetat att vi skulle bo och ha vår plats hos.  

Tacksam över livets alla skeden, medan jag ibland önskar att våra barn skulle skonas livets hårda fall.

Jag orkar inte vara delaktig just nu i det yttre, fast lyckan lyser inom mig och jag ändå dras till all den glädjande energin som svävar omkring mitt ibland oss.
Är inget offer, och livets tankar och känslor behöver bara bli skrivna ibland med mina egna ord för att få bli ett minne blott i min livsbok.

Puss och kram.

<3





   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar