fredag 22 juli 2016

Tillbaka till orten där jag bodde och åter hem igen...









Dagar de går.. från en säng på akuten till min egna och sedan vidare till madrasser i Fagersta.
Jag har lyssnat och samtalat med min kropp.
Har känt in vad varningssignalerna kan bero på.
Men eftersom jag inte är min kropp utan bara har den som verktyg för min resa på denna jord så lyssnade jag även på mina känslor, vad jag vill och vad jag kan må bra av förutom att fortsätta balansera hela mitt inre system.
Vi besökte mina föräldrar och hjälpte dem att rensa bort det som inte behövs och få in lite mer harmoni i hemmet.
Ibland behövs bara lite hjälp för att ta tag i saker och ting.
En stor tacksam kram gjorde att jag vet att det var något bra trots ibland det svåra att släppa tag om saker och ting.

Kreativiteten fanns där, skratt i massor likaså, och lyckan att äntligen få komma tillbaks till Säterdalen där vi förr har spenderat roliga dagar då dottern var liten och med mina syskonbarn gjorde otroligt gott.
Överlycklig att så mycket folk hade hittat dit då det var bilträff, loppis och uppträdande.
Jag som älskar att vara bland glada människor och även djur som gick fritt bland oss.
Det fanns även en dag då min kropp sa ifrån ordentligt med starka symptom jag inte haft på länge.
Jag vet varför och jag accepterar läget.
Var eviga dag funderade jag på att höra av mig till vännerna som finns där.
Men dagarna kom och gick och det fanns ej tid eller ork då jag ville umgås med mina nära och kära i första hand.
 Det blir fler gånger, och ingen press eller stress ska få infinna sig.
Det bara är som det är.

När man förstår att ingenting kan skada en, och all smärta som ibland kan dyka upp bara finns där och som sedan försvinner, det är då jag mår som bäst.
Jag har på något sätt hittat porten till den nya världen som gör att jag kan hantera livet på ett sundare vis.
Har tränat på det länge och kommit till en starkare insikt om hur bra det fungerar.
Jag kan verkligen vara lycklig och må bra i det lilla.
Kan känna sådan glädje i livets svåra smärtsamma stunder och se vilka lärdomar jag får med mig.
Jag vet också att det troligtvis kommer komma stunder då jag tappar detta flöde, men det är också livets gång.
Utveckling sker inte genom att resa sig upp från botten och hoppa direkt upp till toppen på berget.
Det finns många sådana platser och otroligt många berg att bestiga med sina slingriga vägar.
Det som är tjusningen, eller hur? ;D

Så återigen, tack för livet och tack för alla kunskaper jag får.. dock i rasande takt just nu.

<3




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar