fredag 21 oktober 2016

Tiden och kärleken...

Den går fort nu.. tiden.
Jag låter den liksom flyta på i den takt det går.
Ibland kan jag stanna upp och tänka på om jag missar saker här i livet.
Min envishet att läka och som tar sin tid har gjort att jag prioriterat ensamheten och mitt vardagliga liv mer än att delta i sociala sammanhang och dylikt.
Jag mår bra i ensamheten men samtidigt behövs även det sociala eller utflykter.
Det är inte det att jag drar mig undan av rädsla, tvärtom.. jag njuter av ensamheten, känner mig harmonisk och mer balanserad i den.
Jag behöver inte en flykt från mig själv på något sätt eller från mitt liv, kanske därav att jag inte har gjort så mycket (jag gör saker men skriver inte alltid om det ;) )
Dock klarar jag inte hur mycket som helst ännu och har olika perioder av mer energi men ändå.

Jag känner mig så lycklig bara över att kunna leva i och göra vardagssysslorna hemma att sådant har blivit min prio och glädje på något sätt :D
Jag ser saker på ett helt annat sätt idag.

Under dotterns barndom har jag haft långa perioder där jag ej velat vara i en relation.
Har även haft perioder där jag har dejtat eller haft förhållanden.
Men eftersom jag har levt med depressioner, panikångest (de är läkta sedan länge och utbrändheter lite då och då och sen hon föddes, med djupa obalanser av allt det i livet (ME/CFS) som jag läker nu , samt haft hand om henne ensam så har jag haft dåligt samvete att ha någon annan i mitt liv som tar min tid.
Har varit en hönsmamma och mått dåligt när dottern har visat svartsjuka när hon inte har varit den ende i mitt liv.
Hon hade alltid stått i centrum och det har inte varit bra alla gånger.
Jag var väldigt ung när min största önskan var att få barn och en egen familj.
Jag fick henne tidigt och sen dess och redan i min mage har hon varit mitt allt.
Förstår att alla (eller iallafall de flesta) känner så, men detta var nog mer åt det destruktiva hållet.
Kärleken till mitt barn blev så stark att den nästan blev "skadlig".
Jag ville alltid ha henne så nära som möjligt, hade en rädsla och ett kontrollbehov.
Kände mig ändå trygg när hon var hos mina föräldrar men hos andra eller när hon var på dagis/skola så gick jag ofta om dagarna och tänkte hur hon mådde och hur hon hade det.
Som att jag var tvungen att vara där och skydda henne från allt.
Jag vet att detta var obalanser i mig och att det med säkerhet har att göra med vårt tidigare liv tillsammans.

På senare år, ganska många.. har jag övat på att släppa taget.
Det har inte varit lätt då hon har velat "klamra sig fast" men vi har pratat om detta så mycket hon och jag.
Även genom psykologer då både hon och jag har haft psykisk ohälsa och det har varit otroligt nyttigt att bolla tankar med utomstående.
Idag när hon om några veckor fyller 18 år och ska ut i vuxenlivet så känns det annorlunda.
Ja lite skrämmande är det att vi båda två för första gången ska få bo ensamma, men ändå ska det bli spännande och kul.
 Hon har redan sedan flera år fått lära sig att själv ta ansvar för det som är i livet och hon har fått erfarenheter genom olika jobb där hon fått väldigt mycket beröm och mer jobbtillfällen.
Jag vet att hon kommer klara sig galant och hon vågar mer än jag gjorde i den åldern.
Det har gett resultat i att låta henne ta ansvar för vissa saker och inte fly från dem bara för att man har en förälder som kan göra dem åt en.
Hon blir stolt över sig själv.

Under flera år när hon var yngre kunde jag längta till den dag då hon blev större och jag kunde släppa taget och träffa en partner utan att känna sig "bunden".. bara kunnat släppa lös sina känslor.
Den dag då vi hade våra egna privatliv på varsitt håll.
För ville inte att hon skulle må dåligt på något sätt.
Det är inte sunt att leva i dessa dåliga samveten hela tiden bara för att jag ville beskydda den som jag älskade mest i hela världen, den själ och person som kommer ifrån mig.

Hon är en beskyddande dotter och ibland beter hon sig mer som min mor än tvärtom.
(Tidigare liv bl a kan jag tro)
Men hon vill såklart att jag ska träffa någon underbar människa.
Det har hon velat förr med, att vara en familj.. men hon har varit i rädslan att förlora mig.
Jag har inte under en tid velat ha en partner just för att jag prioriterat mitt läkande och att ingenting ska ta min energi ifrån det.
Just nu kan saknaden och längtan efter kärleken bli väldigt stark samtidigt som jag behöver min fortsatta läkning.
Men hur gör man då för att dra till sig den där själsfränden?
Allt som är rätt brukar komma till en när man minst anar det, men hur ska det gå till när man inte är ute bland så mycket folk?
Jag vet också att det kommer när det kommer och att man inte ska söka.. bara vara. 
Orkar inte med dejtingsidor för det tog alldeles för mycket energi och de flesta var oseriösa eller så klickade det inte helt enkelt.
Annars kan det vara ett bra sätt dock.
Har mött fler man dragits till i butiker och dylikt och det har verkat som de gjort detsamma, men av blyghet och rädsla vågar jag inte ta kontakt :))

Återigen hur gör man?
En dag så.. jag har ju hela livet på mig ;)
Tar en dag i taget och livet är faktiskt fantastiskt i min ensamhet med, trots att jag än engång vill uppleva den där riktigt djupa kärleken då man delar av sig själv.. sina tankar och känslor, ger varandra tryggheten, tilliten och närheten.
Var finns Du?.. kan jag ibland undra.. och så låter jag tanken bara få sväva bort..
Du kommer komma...

<3









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar