fredag 18 november 2016

Filosofiska jag och tankar som virvlar om våra liv...

Jag lyssnade på lite filosofiskt tänkande här på förmiddagen t ex om hur vi tänker kring arbete och vårt liv.
Vi pratar ofta om hur mycket vi arbetar och hur mycket tid det tar från oss i livet.
Egentligen är inte arbetet en stor procent av livet, utan tror mer att de flesta av oss har arbetat med hel fel saker än det vi har passion, gåva och intresse för.
Vi ser helt enkelt ett arbete som ett nödvändigt ont.. ja "ont", då vi psykiskt förknippar det med något negativt, ett måste (krav), stressfullt då oftast arbetsplatserna har alldeles för höga krav på varje individ eller att vi själva har det för att få bekräftelse och högre status, eller något som tar vår tid av dagen som vi kunde ha gjort det som är nyttigare, behövligare och bättre för oss själva, för vårt välmående och ett liv med lycka istället för destruktivitet.
Det finns mycket att tänka till om det där..
Hur vi ska förändra vårt tänk och våga gå efter våra drömmar osv.

När vi möter en ny person så frågar vi oftast vad personen gör och arbetar med, inte vem man är.
Det är som standard för oss att ett arbete ska visa vilken vi är och vilken status vi som individ har i samhället, och det är fel kan jag tycka.
Ett arbete visar inte hur vi är som individ helt och fullt, för tänk om vi är på fel plats..
Det visar inte hur mycket vi värnar t ex om mänskligheten och planeten då vi ofta arbetar med "onödiga" arbetsuppgifter (min tanke), ökar konsumtionssamhället och den dåliga miljön och strävar efter att öka vår ohälsa (genom prestationsångest, stress, makt etc).
Finns mycket mer där också.
Det visar inte alls hur vi är som människor, oftast bara hur vårt skal ser ut och hur vi spelar vår roll.

För mig då som har varit i den delen att prestera hårt, arbeta både med mitt då "drömjobb" och arbeten som inte egentligen har varit min grej bara för att... samt då försöka klara av att vara Jag, ta hand om mitt barn/familj, ha ett hem och sköta det och sätta mig ner och komma underfund med Vem jag är och Vad jag är här för att göra... min gåva och en passion för något osv.
Sedan att krascha så hårt efter att ha varit i detta och denna ständiga varningssignal under så lång tid för att det var så man skulle leva.
I en lögn med sig själv där man aldrig kunde ta sig tiden eller egentligen fick tänka efter och bestämma hur ens egna liv ska vara. 
Det kan vara svårt i det liv vi bygger upp med kraven och hur vi tycker att ett liv ska se ut.
Skuldkänslorna vi tar på oss när dagen kommer då kroppen har fått nog av lögnerna och det vi utsätter den och vår själ för.
Det dåliga samvetet som kommer som en kalldusch när andra anmärker på att vi inte gör rätt för oss.
Vad är egentligen att göra rätt för oss?
Är det kravet att arbeta så hårt som möjligt och under längst tid?
Är vi bra då? Bäst? Ger mest till samhället?
Eller är det bara det vi har fått inpräntat i oss under hela vår uppväxt att det är så vi ska göra och vara?
Inte vara annorlunda, inte lyssna på oss själva (själ och kropp) och inte hitta våra egna individuella gåvor som är menade för oss att ta fram och arbeta med för att ge vår del till "stacken".
Att människor som går utanför ramarna och bosätter sig i en skog med självhushåll osv är konstiga när de i själva verket är de mest kloka och lever i det naturliga som vi ska göra. 
Att vara "rätt man på rätt plats" handlar inte bara om att klara av och göra ett bra jobb precis då.. det handlar om vår egna dröm, passion och att ge och få lärdomar av andra.
Det vi brinner för.. det som vi kan skapa för mänskligheten, oss själva och vår planet.

Sluta att anklaga, skuldbelägga och se ner på andra människor.
Vi gör så gott vi kan, och ibland när vi har gjort mer än så så har lågan brunnit ut.. kroppen ger upp, själen lyser inte lika starkt och livet tappar sin mening.

Jag är nu där när jag har tänt lågan igen.
Maskineriet börjar sakta starta trots att man får leta efter oljan att smörja det dag ut och dag in.
Det tar tid att bygga upp ett maskineri och få en låga att lysa så starkt.
Men min låga brinner och maskineriet rasslar lite då och då.
Det tar tid... men jag vet att jag aldrig kommer gå tillbaka till det gamla.
Vi är inte byggda för det som är nu och det visar sig hela tiden utan att vi vill se.

Vill inte höra på elaka ord att man inte duger eller är lägre ner/mindre värd än någon annan.
Att jag måste skynda på att hoppa upp på hästen igen, för läkning får inte gå sakta, det är inte tillåtet... om jag ändå kunde bestämma det själv :D
Inga skuldbeläggningar då jag kan ha arbetat hårdare än många andra förr.
Det spelar ingen roll.
Jag är jag utan mitt arbete.
Jag är jag och jag arbetar för min hälsa och för att bli hel.
Jag arbetar för att hitta mitt kall och få mycket lärdomar och medvetenhet.
Fråga mig nästa gång: .. Vem är Du?

<3
  


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar