måndag 28 november 2016

Minnena som bara finns och livet...



Jag såg på något som fick mig att gå tillbaka i tiden.
Inget ältande eller något dåligt, bara tankar och känslor om vissa tider som har varit.
Jag blir känslosam för att så mycket skapar minneskänslor och jag kan le och skratta med tårar på mina kinder.
Ingenting kan man ångra eftersom saker sker och är som de har varit.
Men ändå kan man undra hur det hade blivit om man hade gjort lite annorlunda eller om man bara gått lite åt ett annat håll...
Det är fint det där med minnen.
Vad som har skett under alla år och vad som kan dyka upp ur det förflutna en dag.
Om vi bara mötte nya människor under åren som går och fick nya känslor, hur skulle det ha varit?
Om ingenting från det förflutna, från gårdagen eller barndomen någonsin kom upp igen eller kom tillbaka till den tid och dag vi lever just nu.
Möten som vi lämnat och ångrat.
Händelser som satte spår.
Barndomens lekar som kändes så fria utan ansvar.
Skratt som aldrig ville ta slut.
Tårar som forsade men som torkade lika snabbt som de kom.
Förälskelser som fick röra sig fritt utan hinder.
Kramar och delade hemligheter som stannade vänner emellan.
Alla drömmar om framtiden som ofta kan blekna med tiden.
Själar som fanns som fortfarande finns där ute i världen i sina liv, som kan bli ett möte igen en dag eller inte.
Kärlek som kom med hoppet och en tro på något som är utöver det vanliga.
Nya liv som kommer till världen och förändrar.
En blick inåt där allt har varit och livnärt sig under all tid som har gått eller smugit sig ut så fort det har kunnat.
Tiden...

Mitt i allt det här finns Jag.
Jag minns och världen står still.
Ingenting har förändrats för allt finns inom mig.
Det som var då dyker upp igen och igen.
Vi kan aldrig riktigt bestämma över minnen.
Bara omfamna dem med värme och med tillit.
Det är fint att leva, att få känna det som har varit och det som är nu.

Det är måndagkväll, och här sitter jag...

<3 



  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar