tisdag 24 januari 2017

Att hamna i avgrunden för att sedan ta sig upp och se livet helt annorlunda...



Mina minnen som jag alltid kommer bära med mig.. min resa som jag är tacksam för..
Mina tatueringar under den här tiden med mina ME- obalanser.. min inre demon och min lugna kvinnliga intuitiva buddha..
Kommer alltid finnas med mig då jag kan se dom och vara lycklig för lärdomarna <3

Idag delade jag ett reportage på ett av de sociala medierna om en ung kvinna med obalanser (ME-diagnosen) som har fått sitt liv helt förändrat då hon lever i sängläge sedan många år tillbaks.
Jag kanske tjatar om detta med hälsa och ohälsa men behöver ändå få ut det på något sätt ur mig själv.
Det är viktigt att förstå hur många av oss människor (i stort sätt alla) som någon gång i livet hamnar i psykisk/fysisk ohälsa eller i omedveten/medveten obalans med sig själv.
Ingenting är konstigt.

Jag minns mina år (perioden för ME/CFS, då jag även haft andra perioder med ohälsa i mitt liv) då rädslan kom efter att kroppen inte ville fungera.
Kändes som om allt slogs ut inom mig och i mitt yttre.
Frustrationen, ilskan och ledsamheten tog över då ingen ville eller kunde förstå mig och vad jag levde med.
Inte ens jag själv.
Jag försökte i plågorna och smärtan att komma på vad som skedde men jag orkade inte ens tänka eller känna riktigt.
Hjärnan orkade inte som resten av mig.
Jag ville bara kunna krypa in till min hjärna och slå av maskineriet för det var riktigt smärtsamt att den fungerade.
Så kändes det, som att min hjärna växte sig större och större och ville tränga sig ut.
Jag minns vilken panikångest jag fick för att det inte gick att stänga av alla ljud.. de minsta som finns runt om oss hela tiden... suset och alla "högre" ljud.
Men trots att det var "tyst" gick det inte att stänga av hjärnan eller suset som ständigt finns.
Det gjorde mig fullständigt galen då smärtan plågade mig totalt.

Jag fick stå ut.
Och på något sätt klarar man att stå ut.

Under de första åren då jag var som sämst och ingen förståelse fanns så fanns ändå en trygghet för mig i mitt ex bla.
Då jag ständigt somnade bredvid honom i soffan med värmen från hans kropp och lugnet i hans andning.
Kändes som jag behövde sova ikapp den brist på sömn jag hade levt i stor del av mitt liv.
Sömnen som är så otroligt viktig och läkande.
Tryggheten som behövdes när jag stod där helt själv med frågetecken och rädslan som bankade på.
Han jag fick slå på och bli hårt omhållen av när den värsta ångesten med ilska tog över min kropp.
När jag fick gråta ut allt som ville ta plats i mig och snora ner honom ;))
Minns även känslan när dottern strök min kind och all kärlek jag fick av henne och mina föräldrar som alltid fanns där.
Men kampen jag hade inom mig, när jag aldrig ville lasta någon annan eller att jag skulle vara en börda brottades jag ständigt med.
Det gjorde också att min obalans (sjukdom) bara blev värre.
Jag har även ofta varit själv i processen för att jag har tagit avstånd från mycket och många av just den eller andra orsaker.
För Allt vi utsätter oss med, Allt vi lever med och i samt hur vi själva handskas med detta gör vårt mående och våra liv i stort sätt.   

Jag stod ut år ut och år in med att förstå.
Förstå livet, acceptera livet, förstå människor och beteenden och till allra allra största delen förstå mig själv.
Ja man förstår och förstod, men egentligen inte helt och fullt.
Man ser det hela tiden bland oss människor.
Vad kan vi då förstå?

Livet är inte enkelt fast det kan vara det beroende på hur man ser det och förstår det.
Vi kommer alltid att födas och dö, och däremellan uppleva sorg och glädje, rädsla eller ett lugn.
Och jag tror fullständigt på att vi föds och dör väldigt många gånger i olika liv.
Beroende på hur vi ser och lyssnar på oss själva och tar in det som vi faktiskt säger till oss varje dag så kan vi leva ett lite mer harmoniskt liv.
Vi är alla olika och därmed upplever vi saker olika många gånger.

Idag är jag inte rädd för att dö.
Jag vet att mina känslor inte är jag.
Min rädsla är bara det som mitt ego skapar för att förstöra.
Idag är jag inte rädd för att låta jobbiga känslor, sådant jag har velat gömma långt inom mig komma upp till ytan.
Jag vet att de inte dödar , det är den processen jag behöver ta för att må bra både psykiskt och fysiskt.
Gräver jag ner dessa obehag eller flyr från dom vet jag att de ständigt kommer ge mig ett destruktivt beteende eller ett sämre mående och därmed kommer mitt liv skapas utifrån det.
Jag ser det hela tiden på oss människor.
Vi kan aldrig fly fast vi tror det.

Nu kan jag andas och jag vågar släppa ut mina känslor men ibland vågar jag inte ta in omvärlden.
Det är mitt skydd, men det kan bli för mycket av den varan.
Jag försöker ständigt att lära mig handskas med balansen och bara inse hur olika faser vi alla lever i.
Men vi är alla ändå lika, för vi lär oss ständigt. 
Livet är inte farligt och vi alla bär på så mycket olika saker som behöver redas ut.
Vi måste bara börja med oss själva som jag alltid tjatar om.

Våga andas, våga förändra och våga vara sanna.

Och vet ni, just nu sjunger småfåglarna där utanför fönstret, och nu kan jag äntligen njuta förfullo av dess sång.. tacksam!! :)

<3







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar