tisdag 14 mars 2017

Känner inget stort behov med det här så ofta... det händer, men inte ofta...


Att skriva här känns tyngre Just Nu.
Har inte så mycket att säga egentligen efter allt som kom ut för en tid sedan.
Jag behöver balansen nu, det som behövde luftas har luftats.
Ibland kan tanken komma att ni som läser min blogg inte får tillräckligt att läsa, att det blir för sällan jag skriver.
Men direkt frågar jag mig själv, är det då egots tanke...?

Jag startade denna blogg för att få utlopp för mina känslor, tankar och min skrivarglädje.
Har alltid älskat att samtala med mig själv genom skrift på något vis.
Behövde få svart på vitt hur jag har tänkt, mina känslor och hur mitt mående har varit och inte vara till besvär för någon annan.
För ofta har det ältats då kanske vänner har haft samma destruktiva tankesätt eller varit med om samma som inte gjort att man har kommit framåt.
Man håller med varandra helt enkelt och det är vanligt för oss människor, inga nya tankegångar eller sunda tankar direkt.
Man fastnar.
För att kunna balansera mig och läka både psykiskt, mentalt och fysiskt behövdes dagboken som denna blogg ändå har varit.
Att kanske kunna bolla detta med mig själv på ett konstigt vis och även med andra.

Är tacksam över er människor som följt/följer mig både här och på Instagram (facebook), mycket i det tysta men också ni som har gett mig fina ord på vägen.. totala främlingar och även er som jag känner, Tack det värmer i hjärtat och ger mig mer energi <3
Och jag vill inte vara i mitt ego bara för att få följare som det lätt blir i sociala medier, utan jag vill bli inspirerad, få inspirera, få lärdomar, skippa rädslor från mitt ego och våga vara "blottad" och öppen.
Jag har alltid varit öppen som jag känner det, men ännu mer nuförtiden.
För ingenting är ju konstigt. 
Vi lever alla med problem, känslor, olika tankar, obalanser och präglingar osv osv.
Vi är egentligen rätt lika, så varför sluta sig inom sitt skal?
Det bearbetas när det får komma upp till ytan...

Vi har det lite så här... mysigt, balanserande, healing genom närheten och ta dagen som den kommer och behöver vara.

Nu känner jag mer att lusten inte är lika stor för bloggen.
Har sagt det förr och nu känns den ännu större.
Ibland kommer den, men jag delar av mig på Instagram med och det känns lättare där just nu.
Kravet att även dela samma här har mitt ego satt åt mig och jag vill inte att egot ska få ett övertag, så får se hur mycket som skrivs här och vad som kommer på Instagram.
Jag gillar det enkla men samtidigt att dela och blotta mig själv, lära och få vara den Jag är genom Insta.
Min dagbok i mindre form än här på något sätt, men i lagom mängd.
Landet lagom :D
Att få ta del av andra och lära av dem utan att det tar för mycket energi för mig.

Vardagslivet rullar liksom på, balanserandet.. läkningen.
Det går framåt, och det går även bakåt innan det går framåt, processen ni vet.

Har haft perioder med ensamhet, lugnet, vardagssysslor och bollandet med allt som sker i livet med mig själv, dottern och kaninen haha och ibland med någon enstaka själ.
Mer har inte behövts just då.

I helgen så tog jag mig i kragen och gick på en aw med några andra (eller blev mest med en) som man inte har lärt känna än riktigt... jättetrevlig kväll :)
Behöver gå utanför "trygghetszonen", att inte gå i samma spår och faktiskt få ny luft i mina lungor.
Men under perioder behövs inte något alls (gör lite men inga stora grejer), bara en hemmiljö och få vara i processen ifred.
Jag lyder mig själv nu.
Sen gäller det bara att lista ut vad som är rädslan, vanan, egots ord osv och vad som verkligen är min själs röst om vad jag behöver.
Det gott folk är min utmaning som jag går en kurs i ;)

Så ni tysta läsare, er pratar jag viskande till hela tiden.
För jag vet att vi människor behöver även uppskattande ord och få dela saker med varandra.
Många läser bara och det är helt oki :)
Till er tysta viskar jag min tacksamhet att ni finns, för ni finns här trots allt.

Jag skriver när jag skriver och när jag orkar eller får lusten.
Vill inte bara skriva för skrivandets skull, utan det ska kännas inom mig att det är för Min skull, inte något sorts bekräftelsebehov.

Ibland behövs orden bara skrivas ned, 
och ibland bara vara i tysthet för att sedan suddas ut...

Puss på er :*

<3

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar