måndag 15 maj 2017

Från 2017-03-26...


~ Ur en helt öppen söndagsbubbla från oasen~ ;)

Livet är fantastiskt men kan även vara jobbigt ibland.
Jag är tom och allt känns konstigt. Känner mig inte deprimerad, tvärtom.. men det finns en tung känsla i tomheten.
Igår fick jag knappt fram inombords vilken dag det var,en panikkänsla dök upp för det kändes som att det inte var en veckodag alls.
Tillslut kom jag på det, men har aldrig haft den känslan förut. Att glömma gör jag ofta men detta var något annat.
Dagar var helt bortblåst, det var helt tomt och jag bara fanns där i ingenstans.

Ensamhet.. bli övergiven. 
Jag jobbar på det sedan barndomen.
Jag hade massor av vänner under min uppväxt.. av bägge könen, trots att jag hade små perioder då och då under skoltiden med utfrysning.
(Hade vänner som ej gick i min klass dock under den tiden, men var en jobbig tid). 
På äldre dagar har jag haft bättre erfarenheter av vänskap av män dock, de har funnits mer, är raka oftast och velat väl.
Men jag drar mig ofta undan, blir kallare då jag vet att det ofta kan misstolkas när man som jag är en varm person som egentligen vill säga allt som jag känner om personerna..fina saker.
Vill inte att det ska behöva vara så, och har allt för stor erfarenhet av det. 
Jag sluter mig och kan uppfattas som kall och tråkig kanske.. drar mig undan som sagt.
Har så många fina manliga vänner som verkligen bryr sig på riktigt, men jag har bara väldigt få som det känns tryggt med där jag kan säga något utan att det ska misstolkas.
Jag vill inte ha det så, att behöva tänka till fler ggr innan jag säger något, att inte få krama någon fullt ut och så på riktigt utan att det ska bli fel.
Jag vill bara kunna vara Jag.

Jag mår bra i min ensamhet, med mig själv. 
Är trygg och lycklig i det, men som ibland behöver man någon där, som bara förstår.. någon man bara kan släppa på allt med.. man talar samma "språk" med, har liknande intressen eller livsresa som etc..
Det är jobbigt när sådana svävar längre o längre bort, och jag själv jobbar på hur jag då blir och hur vissa känslor tar över min kropp.
Allt har en mening och just nu bearbetar jag det gamla.. 
De känslor som är inpräntade...
Ingenting består, men Jag kommer alltid att ha Mig <3

<3


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar