måndag 26 juni 2017

Känslan är inte Jag, men vi har dem ibland...




Och ibland behöver de bara luftas för att bli kvitt dem..

Den här processen från det jag helt bröt ihop för 9 år sedan med så många och starka symptom i kroppen av obalanser till idag har ett innehåll som har spretat åt alla håll och åt inget håll alls :))

Jag har jobbat så hårt med att komma tillbaka som människa och kunna fungera utan att plågas så.
På vägen har jag tappat många av mina vänner som flytt under denna tid, jag har dragit mig undan andra pga olika orsaker (olika intressen eller att man växt ifrån varandra etc) eller att jag helt enkelt inte har klarat att umgås eller göra sådant de vill göra.
Jag behövde prioritera Mig för att läka helt enkelt.
Det har jag fått sota för nu.

Oftast arbetar jag med vardagssysslor som 
jag verkligen är tacksam att klara allt som oftast.
Jag arbetar även varje dag med att bearbeta och läka mig.
Tar pauser för balansering och för vila så kroppen inte deckar totalt efter ett tag.
Vill heller inte dras med svåra symptom igen.. känner dock när kroppen börjar säga ifrån..

Ibland så behöver jag komma ut från min oas.
Behöver ibland se och träffa människor för umgänge för att ha glädjen med andra.. skratta tillsammans och prata om allt eller inget.
Speciellt människor man klickar med på olika plan.
För det är ju så att vi dras till olika människor olika perioder eller de vi passar med helt enkelt.
Dock trivs jag själv och behöver ensamheten, men som sagt.. ibland behöver man ut och umgås.

Jag önskar så att jag fortfarande kunde bli medbjuden när något sker eller när kompisgäng träffas.
Samtidigt lära känna nya människor.
Det skulle kännas så varmt i hjärtat om någon verkligen vill att man ska vara med och umgås eller delta i ett kompisgäng (jag blir bjuden ibland dock, men oftast på annan ort), och inte att man nästan måste bjuda in sig själv eller för att någon "tycker synd om en".
Det vill jag inte.. det blir bara falskt och konstigt.. :)

Jag jobbar även på detta, då övergivenheten som satt sig där inombords för länge sedan dyker upp och att den där dåliga självkänslan som var större förr, till viss del kan visa sitt ansikte.
Det hugger liksom till i hjärtat lite.
Den gamla destruktiva känslan kommer helt plötsligt tillbaka.

Jag är inte ensam.
Högkänsligheten som jag har är inte rolig ibland, men det är min gåva och jag är evigt tacksam för den.
Just nu behöver jag bara känna att folk vill umgås med en, och det är fel av mig att nästan kräva att det ska vara nu.
Men det är så.. jag kan inte planera hela tiden.
Jag passar på när jag orkar, när jag verkligen vill och behöver det.
Det är så jag måste leva just nu.
Och det känns fel att bli ledsen och besviken när ingen kan när jag klarar det och verkligen behöver det och vill leva upp ibland.
Och det känns fel att känna så här eftersom jag förstår att vänner inte orkat med under denna tid eller inte velat stanna kvar osv.
Jag har också svikit eftersom jag förändrades och inte klarat det sociala riktigt... prioriterat etc.

Förlåt.

Hur gör man när livet är lite så här?...
Hur gör man när man oftast är så lycklig i ensamheten och är lycklig med livet trots allt, men ändå hoppas på att få känna glädje med andra när det passar Mig.. få känna sig älskad av vänner och kanske få möta nya bekantskaper i verkliga livet?..
Hur gör man för att slippa känna att man tränger sig på (självkänslan ni vet med osäkerheten)?..
Vill bara få frågan, och vill bara få känna att någon/några verkligen Vill träffas..
Hur gör man när det känns fel för en själv att bestämma speciella dagar då jag verkligen vill och klarar att umgås, för vem är jag att bestämma det?
(Vissa saker sker bara en gång om året t ex)
Min ledsamhet och besvikelse har ju bara med mig själv att göra.
Men hur gör man?

(Skönt att skriva av sig lite tankar och känslor som bara behöver lufta sig för en stund, 
men ett offer är jag inte och kommer aldrig mer vilja vara det)
Det finns många därute som känner så här, det är inget konstigt.
Nu är jag i känslan som ej är jag för att den behövde finnas för en stund, och sedan ska jag hitta en lösning och kanske även gå emot min rädsla och blyghet.. vem vet ;D

 Vill ge mig ut i livet och omge mig med själar som gillar en på riktigt trots att jag mår och lever som jag gör.
Som tänker på en och även min tanke finns hos dem.
Livet händer...

<3



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar