tisdag 14 mars 2017

Känner inget stort behov med det här så ofta... det händer, men inte ofta...


Att skriva här känns tyngre Just Nu.
Har inte så mycket att säga egentligen efter allt som kom ut för en tid sedan.
Jag behöver balansen nu, det som behövde luftas har luftats.
Ibland kan tanken komma att ni som läser min blogg inte får tillräckligt att läsa, att det blir för sällan jag skriver.
Men direkt frågar jag mig själv, är det då egots tanke...?

Jag startade denna blogg för att få utlopp för mina känslor, tankar och min skrivarglädje.
Har alltid älskat att samtala med mig själv genom skrift på något vis.
Behövde få svart på vitt hur jag har tänkt, mina känslor och hur mitt mående har varit och inte vara till besvär för någon annan.
För ofta har det ältats då kanske vänner har haft samma destruktiva tankesätt eller varit med om samma som inte gjort att man har kommit framåt.
Man håller med varandra helt enkelt och det är vanligt för oss människor, inga nya tankegångar eller sunda tankar direkt.
Man fastnar.
För att kunna balansera mig och läka både psykiskt, mentalt och fysiskt behövdes dagboken som denna blogg ändå har varit.
Att kanske kunna bolla detta med mig själv på ett konstigt vis och även med andra.

Är tacksam över er människor som följt/följer mig både här och på Instagram (facebook), mycket i det tysta men också ni som har gett mig fina ord på vägen.. totala främlingar och även er som jag känner, Tack det värmer i hjärtat och ger mig mer energi <3
Och jag vill inte vara i mitt ego bara för att få följare som det lätt blir i sociala medier, utan jag vill bli inspirerad, få inspirera, få lärdomar, skippa rädslor från mitt ego och våga vara "blottad" och öppen.
Jag har alltid varit öppen som jag känner det, men ännu mer nuförtiden.
För ingenting är ju konstigt. 
Vi lever alla med problem, känslor, olika tankar, obalanser och präglingar osv osv.
Vi är egentligen rätt lika, så varför sluta sig inom sitt skal?
Det bearbetas när det får komma upp till ytan...

Vi har det lite så här... mysigt, balanserande, healing genom närheten och ta dagen som den kommer och behöver vara.

Nu känner jag mer att lusten inte är lika stor för bloggen.
Har sagt det förr och nu känns den ännu större.
Ibland kommer den, men jag delar av mig på Instagram med och det känns lättare där just nu.
Kravet att även dela samma här har mitt ego satt åt mig och jag vill inte att egot ska få ett övertag, så får se hur mycket som skrivs här och vad som kommer på Instagram.
Jag gillar det enkla men samtidigt att dela och blotta mig själv, lära och få vara den Jag är genom Insta.
Min dagbok i mindre form än här på något sätt, men i lagom mängd.
Landet lagom :D
Att få ta del av andra och lära av dem utan att det tar för mycket energi för mig.

Vardagslivet rullar liksom på, balanserandet.. läkningen.
Det går framåt, och det går även bakåt innan det går framåt, processen ni vet.

Har haft perioder med ensamhet, lugnet, vardagssysslor och bollandet med allt som sker i livet med mig själv, dottern och kaninen haha och ibland med någon enstaka själ.
Mer har inte behövts just då.

I helgen så tog jag mig i kragen och gick på en aw med några andra (eller blev mest med en) som man inte har lärt känna än riktigt... jättetrevlig kväll :)
Behöver gå utanför "trygghetszonen", att inte gå i samma spår och faktiskt få ny luft i mina lungor.
Men under perioder behövs inte något alls (gör lite men inga stora grejer), bara en hemmiljö och få vara i processen ifred.
Jag lyder mig själv nu.
Sen gäller det bara att lista ut vad som är rädslan, vanan, egots ord osv och vad som verkligen är min själs röst om vad jag behöver.
Det gott folk är min utmaning som jag går en kurs i ;)

Så ni tysta läsare, er pratar jag viskande till hela tiden.
För jag vet att vi människor behöver även uppskattande ord och få dela saker med varandra.
Många läser bara och det är helt oki :)
Till er tysta viskar jag min tacksamhet att ni finns, för ni finns här trots allt.

Jag skriver när jag skriver och när jag orkar eller får lusten.
Vill inte bara skriva för skrivandets skull, utan det ska kännas inom mig att det är för Min skull, inte något sorts bekräftelsebehov.

Ibland behövs orden bara skrivas ned, 
och ibland bara vara i tysthet för att sedan suddas ut...

Puss på er :*

<3

måndag 13 mars 2017

Ännu mer som dyker upp...


Tänk att det aldrig tar slut.
Har varit och fixat i förrådet igen och vad hittade man inte i en kartong... minnen bland lite leksaker som dottern nu har bestämt sig för att sälja.
Vi tänkte spara lite (som vi fortfarande gör, dock väldigt lite) till när hon eventuellt får barn.
Precis så som mina sparades till dottern.
Men hon är inte lika sugen på barn som jag var, eller inte alls :))
Hon vill även ha mer träleksaker om hon får barn och skippa dålig plast så som jag också tänker...
Så nu blev det en massa som skänks, säljs och kastas igen.
Minnen som visst hade gömt sig bland leksaker och lite bebiskläder.

Mina minnen finns på insidan, och de som man har utanför tar bara plats och samlar damm.
Har läst mina gamla noveller där Brasilien ofta var inblandad, böcker man skrev och diplom man var stolt över.
Studentsagan var inte så händelserik för min del dock förutom de typ två sista veckorna av firande :D
Hände mer utanför skolan än i oftast...
Lite minnen som får samla damm finns dock kvar, ytterst lite.

När jag nu har börjat få in känslan som gör så gott inom mig, att konsumtion inte skapar den där lyckan som man tror sig finna i den samt att man förstör vår värld.
Vi förstör oss själva då beroenden skapas, beroendet för att alltid ha mer.
Det blir aldrig bra nog.
Vi människor (de flesta av oss) har det rotat i oss sen ung ålder.
När man har varit shoppingberoende i sitt liv så inser man vad farligt det är att känna som man gjorde.
Man kommer aldrig må bra av det... att handla och handla.
Det mesta handlar jag second hand, men såklart blir det klädesplagg eller annat som kommer hem då och då.
Nuförtiden får jag som en ångestkänsla varje gång jag står i kassan och ska betala.
Tankarna snurrar, behöver jag det här.. vad kan jag istället få för dessa pengar?
Oftast har jag tänkt länge i butiken och kommit fram till att det faktiskt är onödigt.
Ibland har jag tänkt hemma och gjort retur.
Har jag behövt det jag handlat så brukar nu känslan och tanken vara att jag måste sälja eller skänka nåt annat från hemmet.
En sak in, en sak ut...
Det är skönt att känna så då vi oftast har alldeles för mycket i våra hem än det vi behöver.
Kan fortfarande inte förstå hur vi har kunnat haft så mycket grejer här hemma, var de har fått rum.
Ändå har vi inte haft så mycket som många andra har.
Det finns ändå så mycket kvar här så det är mycket underligt :D
Nu känns det iallafall återigen lättare på insidan och ännu ett inlägg om rensning har gjorts, förlåt :))
Det har varit en tid med rensning på olika vis och det behövs för välmåendet och för att utvecklingen och lärdomarna blir fler och går framåt...
Det är ett hårt arbete att få bort det inrotade, och det lilla framsteg som blir är en gåva bara det.
Men jag är fortfarande en människa.

<3

måndag 6 mars 2017

Tålamod, tålamod i zazen...



Zenmeditation är min nya träning..
 Nya lärdomar och få komma ännu mer in på djupet för att rensa inom en själv och läka.
Väggen och jag försöker samarbeta.
När jag väl kan behärska tyst meditation någorlunda utan att bli distraherad så kommer detta.. spännande.
Vet inte om min plats är trist nog att sitta på dock haha.. det ska vara lagom..

Envishet och övning kommer ge resultat, det är jag övertygad om ;)

<3

Att så ett frö...




~ Jag anser att människan är natur, naturen/människan.. en enhet.
Om den får chansen, kommer naturen alltid tillbaka till oss.
Vi kan skydda det som finns kvar och återskapa det som gått förlorat.
Tänk om du kunde förändra världen, åtminstone lite grann..
Jag började med att så ett frö. ~

/ Mary Reynolds (en av tidernas främsta trädgårdsdesigner som arbetar med att skydda den vilda naturen)
Från filmen "Dare to be wild"

Att så ett frö... jag har ibland tvivlat på mig själv så smått.
Eller mer undrat vad det är jag håller på med, samtidigt som jag tror på mig själv att detta sker av en anledning och är så klockrent då det både hjälper och jag ser sammanhanget i.
Jag får till mig saker hela tiden, och mina faser med lärdomar förändras som en bildserie framför mina ögon och inom mig.
Ibland får jag fram samma bild flera gånger för att förstå.

Jag utvecklas som människa som vi alla gör, vi har bara olika resor.
Något har viskat till mig många gånger.. du ska få lärdom och skriva om det här, dela det..  så ett frö.. och samtidigt sår det även frön i mig som vill få rätt näring för att växa.
Jag har matats och fått till mig samma saker från olika håll under flera år nu, eller egentligen hela livet fast jag inte såg det riktigt.
Det har med rasande takt de senaste åren rullat in som på ett löpande band av en massa som jag ska ta tag i och få lärdom om.
Ibland hänger jag nästan inte med.

Men bara dessa två dagar som varit har just orden.. Så ett frö, kommit till mig på olika vis.
Så jag fortsätter att så frön i mig, dela det som kommer på min resa med lärdomar i livet oavsett om någon vill ta del av det eller ej.
Jag är bara tacksam att få leva, och allt detta har nu blivit min egna dagbok..
Min livsresedagbok.

Filmen "Dare to be wild" (Autocorrect tyckte dåre, kanske det jag är :)) ) är så otroligt vacker.
En värld jag vill leva i.. det vilda och naturliga..

<3



Övning ger färdighet...


Dagar att vara tacksam för finns hela tiden.
Det är så mysigt att sitta i köket med dottern och pyssla lite, samtala och sen dra sig till soffan för att dra mystäcket över sig, sätta på en god film samt inta dessa mumsiga linschips med kombucha.

Jag har en stor del av livet haft mat som en destruktiv känslogrej.
Jag älskar att äta, men det är dock inte bra för min kropp att låta tarmarna osv ständigt jobba för att tillslut krackelera.
Det är detta jag tränar på, hela tiden...
Varför tugga på något, är jag verkligen hungrig, vilka känslor kommer med detta, vilka obalanser gör mitt sug på de olika sakerna...
Tänk att vissa konsistenser gör en "lycklig", som att tugga på chips.. har dock inget sug längre trots att vanan gör att jag vill ha det på något sätt.
Det är gott ja men inte bra.

Man tränar och får lärdomar/erfarenheter så länge man lever.

<3



Påväg med min bästa...





Hon och jag <3
Nya äventyr varje dag.. vare sig man balanserar liggandes eller på språng.
Livet är en fantastisk resa där jag har fått privilegiet att få möta några väldigt starka själsliga energiband som tryggheten, kärleken och lyckan finns med i oavsett om det är under hela livet eller under en period.
Men livet är ej slut än, och vad som kommer efter detta är spännande det med.

Hade en fin dag på lovet i hufvudstaden med myslunch på "Hälsocafeét" och även se lite härliga människor som virvlar förbi överallt.
Bussresan hem fick jag göra själv då dottern stannade kvar och sov över i det lilla "veganska kollektivet" :))
Och ännu en komplimang om åldern fick jag haha.
Han trodde jag var en vän till dottern, alltid kul att höra ;))

Det har gått snabbt, förändringen... hon är nu vuxen min älskade tös..
Lilla trollungen som alltid finns som bilder i mitt hjärta och huvud <3

<3

Ett besök...


I förra veckan var det kinesiologdags för dottern igen.
Det går framåt det här med läkningen, och jag fick en liten privatlektion i att själv lära mig känna in genom energin vad man själv och andra tål/behöver för att bli/vara i balans, och hur man ska tänka med saker och ting...
Det var häftigt!! :D
Jag hade visst förmågan till det som han sa :D.. som vi alla kan sen när vi börjar lyssna inåt troligtvis..
Så nu blir det träning.

Mycket som man kan känna in och som jag gör som sen stämmer med vad olika alternativmedicinare/läkare osv har sagt.
Det är bra när man kan själv :))

<3